Krönika
Vid en föreläsning om tyska krigssoldater internerade i Havdhem fick jag en fråga ur publiken: Varför tog vi emot de flyende? I praktiken var frågan: Varför tog vi emot fienden? Jag svarade det jag upplevt att gotlänningen, en vänlig själ, alltid tagit emot flyktingar, gett dem mat, kläder och husrum. Det jag borde ha tillagt var att gotlänningen inte är speciellt bra på att ta hand om sina egna. Tvärtom har det alltid funnits skiljelinjer. Skiljelinjer mellan hög och låg. Mellan bonde och arbetare. Mellan sosse och centerpartist. Att växa upp på sudret och sen bosätta sig på norr var som natt och dag.
Nu bekräftar Malena Bendelin (Gotlands Tidningar den 12/7), eldsjälen för landsbygden detta: ”Att vi ibland har svårt att släppa in nya människor,” något som hon inte är så stolt över. Reportern i sin tur skyndade förbi svaret antagligen för att platser på ön var viktigare än människan.
Varför berör inte fler i den politiska ledningen frågan eller allmänheten att gotlänningar har svårt att släppa in utifrån tillkommande människor, så kallade utsocknes. Såvida man inte har den gemenskap släkten innebär eller en organisatorisk tillhörighet man kan kliva in i.
Märk väl, i grunden handlar det om integration. Du vandrar in till Gotland på samma sätt som du vandrar in till Tensta. Människor som flyttar till ön önskar bli en del av det gotländska samhället. Det kan gälla saker som att hitta jobb, lära språket och få vänner.
Det är ingen tvekan om att när människor kommer till ön som besökare av något slag upplever de ett vänligt bemötande, men släppa in en inflyttad i kretsen för gott är alls inte enkelt.
Inflyttade påpekar att man aldrig kan bli gute, det känner vi till eller räknar antal år innan man blir godtagen som sockenbo. Det hette att man som ungdom skulle ge sig iväg för studier och återkomma utbildad till ön och bidra till samhällsutveckling. När du återvänder inser du att den trygga miljö du växt upp i inte längre finns eller de vänner du hade förr. Möjligtvis finns en släkt som inte alltid är så glad att se dig. En gång var man någon i sin hemmiljö, sen blir man ingen. Det alla återvändare inser är att de måste skapa en ny vänkrets.
Jag deltog i landsbygdsupproret från start. Inte heller där var det enkelt alla gånger att få befolkningen att mötas i något som gällde deras egen ort eller framtiden på orten. Jag bidrog till ett utvecklingsbolag i Slite, men min socken sögs upp. Plötsligt var vi alla Sliteboar. Också en slags integration.
Det är nog som vår landsbygdsstrateg önskar, det behövs en bykrog i varje socken. Inte bara brännerier och ölbryggning. Frågan är om begreppet bry sig infinner sig, eller lusten att kliva över barriärer eller snarare ur det som alltid varit.
Ingrid Thunegard, oberoende skribent