Gotland måste försvaras
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Oppositionen är emot detta. Försvarsutskottets ordförande, Anders Karlsson (S), framhöll detta med stor tydlighet, när han bemötte Sten Tolgfors anförande här under Almedalsveckan. Vinner oppositionen valet nästa år, får man alltså räkna med att detta beslut rivs upp. För ÖB måste det vara ett bekymmer att arbeta med så osäkra framtidsutsikter.
När det gäller uppdraget i Afghanistan, föreligger å andra sidan enighet mellan regeringen och Socialdemokraterna. Dessas tilltänkta regeringspartner från Miljöpartiet och Vänstern är emellertid emot. Detta kan bli problematiskt, eftersom den allmänna opinionen är ganska splittrad i denna fråga.
Det visar sig ju att Afghanistanuppdraget börjar bli riskabelt. Det går inte längre att patrullera bland byarna i oförargliga halvcivila fordon. Nu krävs fler och fler pansrade fordon. Regeringen har hörsammat detta. Den svenska truppen uppfattas ju som en del av den afghanska regeringsarmén. Detta drar stora kostnader och kräver i praktiken legosoldater.
I kontrast mot detta ska våra nationella skyddsstyrkor bemannas av hemvärnsmän med tre månaders grundutbildning. Några pansarfordon betros de alls icke - nej, strängt taget inga militära fordon alls. Bortsett från de så kallade insatskompanierna, som har opansrade terrängfordon, får huvuddelen nöja sig med inhyrda fordon. Blir det bråttom, lär hemvärnsmännen få ta sina egna!
Det är strängt taget farligare att, vid stridsinsats, åka omkring här på Gotland i dessa civila fordon (i alla regnbågens färger) än att åka i opansrade kamouflagefärgade terrängfordon i Afghanistan. Därtill kommer att hemvärnssoldaterna har sämre vapen och betydligt kortare utbildning än de anställda soldaterna i utlandstjänst. Är det rimligt att behandla hemvärnet på detta sätt?
Något litet görs dock för att stärka vårt hemvärn. Från och med 2010 ska till exempel 60 man årligen grundutbildas för Gotlands hemvärn. För att ersätta de 600 som faktiskt finns (i förhållande till de 800 på papperet) krävs det alltså minst 10 år. Då, 2020, finns det inte längre några före detta värnpliktiga att rekrytera bland. Dessutom lär många av dem som utbildats sedan 2010 ha tappat intresset eller flyttat från ön. Utbildningsbehovet är alltså mycket större än 60 man, om nuvarande lilla hemvärnsstyrka (varav 25 % är kvinnor) ska kunna behållas.
I september förläggs en gemensam övning för gotländska och fastländska hemvärnsmän till Gotland. Styrkan blir visserligen inte större än cirka 250 man, men det är ändå en positiv markering av att Gotland inte är bortglömt. De hemvärnsmän, som skall delta, tillhör de så kallade insatskompanierna, som har 60 dagars årlig övningsplikt (jämfört med de övrigas 20). På Gotland finns ett sådant kompani om 70 man; de som betrotts med opansrade terrängfordon. Denna övning bör ge litet stimulans även till de andra frivilligorganisationerna, som av Försvarsmakten ställts på en svältkur, som hotar att utplåna dem.
Varken regering, riksdag eller militärledning tycks till fullo ha insett, att Gotlands öläge är ett stort problem från försvarssynpunkt. Kan en liten grupp maskerade män i gummibåtar kapa "Arctic Sea" mellan Öland och Gotland, då kan en likadan styrka lätt landsättas var som helst på Gotland kust för att "kapa" eller förstöra någon viktig anläggning, till exempel flygledartornet. Då isoleras ön från lufttrafik. Lägger en annan grupp en mina eller dyl i hamninloppet, då inställs även båttrafiken till Visby.
För att försäkra sig mot sådana överraskningar, fordras att reguljär fastlandstrupp regelbundet övas eller helst förläggs här. De 14 stridsvagnar, som ska förrådsställas på Tofta, är ett steg på den vägen.
Egentligen borde vårt hemvärn bygga på allmän värnplikt, ungefär som en gång Gotlands nationalbeväring. Då blir manskapsstyrkan så pass stor, att överraskningar av ovan antytt slag kan förebyggas. Eftersom detta inte är aktuellt, borde åtminstone pansrade transportfordon tilldelas öns försvarare. Annars kan inget fordon köras till ett drabbat föremåls undsättning utan risk för att annars bli sönderskjutet i ett bakhåll.
Afghanistanuppdraget är viktigt för att visa solidaritet med FN och det 40-tal nationer som deltar där. Det är bra att det visas omsorg. Våra försvarspolitiker räknar ju med att andra länder ska hjälpa oss, om vi hotas.
Därutöver behövs att vi även kan försvara oss själva - inte minst på Gotland. Att mäta med så olika mått som nu är farligt!