Håll beredskap för framtiden
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Försvarsmaktens uppgift är att kunna möta militära hot. Andra hot är andra myndigheters ansvar, till exempel polisens. Den kan ibland behöva militär hjälp - men inte för våldsutövning. 1931 saknades en statspolis, som kunde ha insatts i Ådalen-oroligheterna. Efter dessa inrättades en sådan. Den användes vid den så kallade Baltutlämningen (som mest gällde tyskar) 1945/46.
Under det kalla kriget fanns en stark civilförsvarspolis. Hela civilförsvaret är nu borta. Det som sparats in på detta bör delvis ha gått till polisen. Så vitt jag vet förstärks denna fortgående. Det finns till exempel en så kallad beredskapspolis, som polismästaren i Göteborg önskade få inkallad till EU-toppmötet 2001. Det fick han inte.
På Gotland finns ingen beredskapspolis. Att i stället låta hemvärnet ta hand om dess uppgifter är nog politiskt omöjligt och säkert helt emot Försvarsmaktens vilja.
Sedan kronprinsen-regenten Karl Johan träffade ett avtal med kejsar Alexander 1812 (då Napoleon marscherade mot Moskva), har de svensk-ryska förbindelserna varit vänskapliga. "1812 års politik" är ursprunget till den neutralitetspolitik, som Sverige i praktiken inledde 1814 (och som även innefattade Norge till 1905). Ryssland/Sovjet har uppenbarligen varit nöjt med den - så länge den kunnat hävdas. Det har varit Försvarsmaktens uppgift att göra detta. Den har lyckats!
Problemet med Ryssland/Sovjet är att det är en stormakt, som då och då dragits in i stora militära konflikter, till exempel i Krimkriget och de båda världskrigen. Har det känt sig hotat av sina grannars militära svaghet, då har det självt velat ta kontrollen över dem.
Ryssland/Sovjets fiender har naturligtvis strävat efter att förekomma sådant. Storbritannien bidrog till att Sverige förstärkte Gotlands försvar under Krimkriget, Tyskland till att så skedde under de båda världskrigen. Under det kalla kriget, då Sovjet kunde utöva Östersjöherravälde, stärktes det gotländska försvaret ytterligare. Både hänsyn till Sovjets och NATO:s säkerhetskrav låg bakom detta. Det gällde förstås hela Sverige, men Gotland var särskilt utsatt.
Ryssland/Sovjet har alltså inte direkt utgjort något hot mot Sverige. Det är emellertid Sveriges nära granne och har därmed haft lättast sätta in ett militärt angrepp. Hjälp från annat håll skulle ha fått svårt att hinna fram - i synnerhet som inga alliansavtal förelegat.
De säkerhetspolitiska lägena ändras fortlöpande. Nu är krigshotet borta i Östersjöområdet. Om det ska förbli så, vet ingen. Man vet däremot, att Ryssland är missnöjt med sin förlorade makt. Det vill återvinna sin gamla roll.
Ryssarna har genom historien gjort sig kända som skickliga och långsiktiga utrikespolitiska spelare. De verkar inte ha vansläktats i det avseendet. Deras utrikespolitiska med/motspelare är numera inte endast USA/NATO utan även Kina, Japan och Indien.
EU har knappast någon roll i detta spel. Att Sverige är EU-medlem är därför ingen säkerhetsgaranti. Finland, som också endast är EU-medlem, förstår detta och håller sig med Nordens starkaste nationella försvar.
Dagens svenska försvar inger ingen trygghet för framtiden. Det är då vi kan behöva det. Det är farligt att invagga sig i en trygghet som bygger på dagsläget! Vi på Gotland borde vara särskilt noga med att framhålla detta.