Hällarna - en studie- cirkel i vuxenliv
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men som uppvuxen i Vibble, med det omstridda gamla skjutfältet som granne, kan jag berätta att termen natur- och strövområde har en delvis annan innebörd för en tonåring än vackra vyer och promenader.
Nämligen sprit, sex och allmän sedeslöshet.
För femtonåringar med pockande behov att utforska livets destruktivare sidor tedde sig hällarna som frihetens fält. Har stötte man bara undantagvis på en levande själ, och ännu mer sällan Någon Man Kände.
Inträffade trots allt det näst intill omöjliga var Den Man Kände i regel så upptagen med att veckla ut hundbajspåsen att man hade gott om tid att både släcka sin smygcigarett, trycka truten full med rökluktsdödande mentholpastiller och få påkommenhetens blossande kinder att återfå sin naturliga färg.
Förutom fördelarna med ostördhet, var det på något sätt som att munpuffar och buskörning av trimmad moped på just hällarna vilade i ett försonande ljus. För till vardags var det ju här man utövade långt värre saker, nämligen undervisning i konsten att döda. Och vad var en uppborrad förgasare mot ett lömskt pannskott från tvåhundra meter?
Precis som för smygrökning och bakhjulsfärder, var hällarna det självklara valet när Vibbleklassen 8A på Södervärnsskolan skulle anordna det som officiellt - det vill säga inför lärare, mammor och pappor - kallades grillfest.
Och visst tände vi en eld där nere på stranden. Men det var mest för att hålla värmen medan vi väntade på klassens allra modigaste, som på skakiga ben trampade till stan för att fixa Det Förbjudna.
Efter lång och nervös väntan visste jublet inga gränser när den tappra skaran återvände med en hel platta ljummen folköl, utköpt från Signalen av en mindre nogräknad herre som de hade sett ut efter några darriga vändor längs Stenkumlaväg.
Burkarna delades broderligt mellan dem i klassen som ville visa sig tuffa inför de som egentligen var tuffa, det vill säga de som tackade nej. Några halade upp pet-flaskor med färgglada blandningar av de drycker de hade lyckats smussla åt sig ur föräldrarnas barskåp.
Själv kan jag fortfarande förnimma den klumpiga smaken av kaffelikören Kahlua blandat med gin, Campari och tropisk nektar. Jag förstår varför riktiga drinklistor aldrig innehåller något liknande, om man säger så. Jag tror att jag, i smyg, hällde ut det mesta.
Där satt vi i solnedgången, frös och inbillade oss att vi var onyktra. Någon drattade i brasglöden. En annan grinade tillgjort över olycklig kärlek. Plötsligt upptäckte någon två hånglande gymnasister - NAKNA! - bakom en liten udde, och som generat kilade iväg när våra hänförda fniss avslöjade oss.
Det var rena rama studiecirkeln i vuxenliv.
Blir det folkomröstning om Södra hällarna, och gotlänningarna säger ja till bebyggelse, är det definitivt inte den släta taggsvampens dystra framtidsutsikter som kommer bekymra mig mest, utan att dagens unga Vibbledårar förlorar en frizon.
Men jag kan nog vara lugn. Som jag minns det finns det fler bortglömda skogsdungar runt Vibble, väl lämpade för vuxenritualer. Ring eller mejla, så berättar jag mer.
******
Trevlig helg!