Hellre sanning än ständigt solsken
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När jag började på Gotlands Allehanda tyckte jag att tidningen innehöll för mycket negativa nyheter. Företag som varslade, bönder som bölade, kraschade bilar och kommunalekonomiska kriser i långa rader.
Sen insåg jag att mina glasögon spelade mig ett spratt.
För när jag gick tillbaka och läste gamla tidningar upptäckte jag att de positiva nyheterna var betydligt fler än jag hade väntat mig - ja, faktiskt till och med i majoritet.
Men av någon anledning är det till deppigheterna blicken söker sig. Sorg- och ruskigheter stannar kvar i minnet, medan trevligheterna faller i glömska.
Och jag verkar inte ensam om att ha en hjärna som går igång på elände.
Varje dag går jag in och studerar besöksstatistiken på vår hemsida helagotland.se. Naturligtvis finns undantag, men på det stora hela är det olyckor, brott och bråk som lockar till läsning.
En förvaltning som får pengar över, eller en bonde som bygger ut, är däremot nyheter som i regel snabbt trillar ut från läsekretsens tio-i-topp. I skrivande stund, onsdag eftermiddag, har till exempel vår rapportering om en bilolycka på Stenkumlaväg i Visby haft tjugo (!) gånger fler nätläsare än samma dags nyhet om den rekordstora framtidstron bland öns företagare.
Dessutom får jag ibland intrycket att de som efterlyser mer glada tidningsminer, i själva verket närmast frågar efter verklighetsförfalskning. Härom dagen fick jag till exempel samtal från en person som ville avsluta sin prenumeration på grund av GA:s negativa rapportering om grav vanvård av djur på södra Gotland.
Jag frågade läsaren hur denne tyckte vi skulle burit oss åt för att göra en solskenshistoria av ihjälsvultna kor, men fick inget riktigt svar.
Men - visst finns det avdelningar i tidningen där vi deppar mer än vi behöver. Till exempel på våra familjesidor, som domineras av referat från begravningar.
Inom kort börjar vi därför att bara publicera begravningsreferat på vår hemsida. Till papperstidningen har vi bett begravningsbyråerna att istället skicka in levnadsbeskrivningar av de som gått bort. För även om nyheten i grunden fortfarande är sorglig - nog är det mycket trevligare att läsa om vad en människa åstadkom i sitt liv, än vilken musik som spelades när hon sänktes ner i jorden?
Det tyckte i alla fall de begravningsentreprenörer som jag förmiddagsfikade med för att presentera idén. Jag hoppas och tror att ni läsare tycker detsamma.
******
En som är på strålande humör är mitt tidningsbud. Eftersom det börjar bli olidligt varmt i vindskupan där jag sover, står fönstret numera öppet på natten. Och två gånger denna vecka har jag väckts vid halv fem-snåret av att tidningsbudet cyklar gatan fram - och sjunger. För full hals.
Jag har aldrig haft ett jobb med okristliga uppstigningstider. Men med tanke på hur mina mungipor ser ut när klockan ringer strax före sju, tror jag inte att jag skulle vakna med ett trall på läpparna om den började skrälla tre timmar tidigare.
Om du läser detta, du lyckliga tidningsbud - lägg gärna en lapp i min postlåda och berätta hur man skaffar sig ditt inspirerande morgonhumör.
******
Trevlig helg!