Inlemma Ryssland i Europa
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Om jag nu får några spaltcentimeter jag också, vill jag gärna säja: På eftersommaren 1945 drog världen andan efter att det andra av två förödande världskrig just hade slutat. Två amerikanska atombomber hade gjort klart för japanerna att de inte kunde fullfölja det som Hitler hade missat.
I Europa började tankar väckas om att få kontroll över de krafter som gjort de två krigen möjliga. Frankrikes utrikesminister Robert Schuman blev den som tog initiativet, och hans målsättning var att få de båda krigens arvfiender Tyskland och Frankrike att enas om en kontroll över de två basvaror, som gjort krigen möjliga. Varorna var kolet och stålet, och Schuman fick Tysklands Adenauer med sig och man bildade kol-och stål-unionen! Av sex länder, de har idag blivit över tjugo, närmar sig trettio, och vi känner dem som EU.
Men andra världskriget hade en segrarmakt till, men den hade ett samhällssystem som var så komprometterat att det inte kunde tänkas få eller ens erbjudas medlemskap i den nya unionen. Den här makten var ju Sovjetunionen. I stället blev det så att det blev såna spänningar mellan de tidigare segrarmakterna, att vi fick under ett antal decennier det vi kom att benämna det "kalla kriget", och kanske var det båda sidornas innehav av kärnvapen som hindrade ett utbrott av ett "varmt" krig. Så i början på 80-talet när de gamla förstenade toppfigurerna i Sovjet började ersättas av förnuftiga människor, så rasade det omöjliga samhällssystemet sönder och samman, ockuperade länder återfick sin frihet, länder som visserligen hade varit på papperet självständiga stater, men med samma samhällssystem som fader-landet Sovjet, blev fria att bilda demokratier!
Det kalla kriget hade upphört, trodde världen! Men så har vi några stycken som inte vill varken tro eller acceptera detta! En är till exempel George Bush, president i USA, en annan är Bengt Hammarhjelm, pensionerad officer på Gotland! Den förstnämnde vill göra allt för att flytta fram sina militära positioner så nära den tänkta fienden Ryssland som möjligt, den andre han vill skrämma oss för den fortfarande förfärligt farliga ryssen.
Hade Europas toppfigurer varit besjälade av samma anda som Robert Schuman och Konrad Adenauer, när Sovjet föll samman, muren rasade, järnridån smälte, och då erbjudit det nya Ryssland närmare anknytning eller rent av medlemskap i EU, hur hade det sett ut då? Varför gav inte EU medlemskap till det nya Ryssland? Var det rustningsindustrin, var det vapensmedjorna som sa nej?
Vi varnas nu för reduceringen av vårt försvar, just därför att Ryssland har börjat visa lite militära tänder, men vad kan vi vänta annat, med de ständiga provokationerna från USA och NATO? Vi har försökt att alltid ha en hög beredskap mot krig, men är inte beredda att möta freden! Längre har inte mänskligheten kommit. Jag kan förstå att Bengt Hammarhjelm talar för sin yrkesgrupp, som kanske inte längre känner sin försörjning säkrad, men ett fredsberett samhälle måste ges möjligheter att klara detta också! Jag gjorde min värnplikt det andra världskrigets sista år, och jag ska inte dölja att det blev ett år av daglig förnedring, ständigt hunsad av yrkesmilitärer ännu på karriärstegens nedersta pinnar. Så lär det inte vara idag, nu lär demokrati vara ett ämne även på våra militära utbildningsanstalter. Idag tillåts jag den gamle hunsade beväringen säja så här till den höge officeren Bengt Hammarhjelm: Bengt, sluta upp att skrämma oss för ryssen, hjälp till att göra honom till en av oss istället! Oss övriga europeer!
Det planeras en ledning för gastransport på Östersjöns botten. Den är mycket omdiskuterad, av såväl av miljömässiga som säkerhetsmässiga skäl. Den har starkt ryskt intresse. Jag vill gärna fråga: Är det miljömässigt så mycket farligare att transportera energi i en rörledning på havets botten, än i kanske rostiga och enkelskroviga fartyg på dess yta? Gasledningen torde bli ett intressant objekt för terrorister, eller såna krafter som älskar att jävlas, vilket innebär att den kommer att kräva övervakning. Kanske rätt intensiv sådan. Till detta krävs inte marktrupper, men väl flyg och snabbinsatsberedda fartygsenheter. Såna resurser har vi i Sverige, ja rent av här på Gotland, vilka lätt kan kompletteras. Låt oss erbjuda gasbolaget att för en hygglig ersättning ta hand om övervakningen av gasledningen, eller om det avböjes, låt oss då erbjuda mark och hamnutrymmen, där övervakningsenheterna kan baseras. Naturligtvis även här för en hygglig ersättning! Vilket alternativ som helst av de här två skulle ge Gotland en hel rad arbetstillfällen. Och arrangemanget är väl inte mer otänkbart än att landet Malta, i sitt Medelhav kan köpa sin övervakning av Italien, eller att USA kan arrendera område för sin illaryktade Guanatamobas hos dödsfienden Castro på Kuba?
Och till sist: Vi kan (bör) inte tacka ja till de erbjudna miljonerna att rusta Slite hamn, och så samtidigt säja nej till gasledningen. En sån dubbelmoral borde vara gotlandspolitikerna främmande!