Jag är inte Pippi
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tanken slog mig med kraft för någon vecka sedan. Jag hade precis bestämt mig för att sälja min gård och i samma veva sannolikt göra mig av med merparten av alla mina djur - hästar, katter, hund och en bunt höns. Så började jag fundera, på mig kontra Pippi. Efter viss eftertanke kom jag fram till två saker:
1. Det är ganska synd om Pippi.
2. Det är inte synd om mig och jag är inte Pippi. Däremot har jag nog varit lite villerkullig ett tag...
För det första:
Pippi har inga föräldrar. För att stå ut med det fabulerar hon inför alla som vill höra, och alla andra, att hennes pappa - som jag antar att hon i själva verket aldrig träffat - är kung i Söderhavet. Att hennes mamma bor i himlen talar hon mer tyst om.
Mina föräldrar lever. De är pensionerade arbetare, helt vanliga och uthärdliga precis som de är.
För det andra:
Pippi är väldigt ensam, de präktigt välartade vännerna Tommy och Annika borträknade. För att stå ut med det väljer hon att bo med en halvgalen apa och en prickig häst i ett enormt hus. Så speglar hon sig då och då i den skenbara tryggheten den där kappsäcken med guldpengar ger henne.
Det är här jag har kommit fram till att nog även jag har varit lite villerkullig...
Ett tag, längre tillbaka, kände jag mig rätt ensam. Det var naturligtvis inte min främsta drivkraft, för jag älskar djur, men - att skaffa ett helt *menageri gick oroväckande lätt...
En katt blev två. Så köpte jag häst, hämtade hund och rätt vad det var sprätte det gotlandshöns under varenda buske. Häst nummer två kom i somras. Så köpte jag ju en gård, hösten före det. Med heltidsjobb och eget företag på det - vilket ju Pippi saknar - har det helt enkelt blivit lite mycket av allting. Lite för mycket.
Jag behöver ju inte allt det där. Jag vill inte ens ha allt. Herreminje, jag hinner ju knappt leva! Jag är trött på att leka Pippi - och på att klampa omkring i gummistövlar halva dagarna.
Och jag är inte Pippi. Jag är Åsa.
Jag är rätt tillfreds med tillvaron och vare sig vill eller behöver försköna den. Livet är fantastiskt och förunderligt, i lycka som sorg.
Jag har fler och mer fantastiska vänner än jag någonsin haft och jag har förmånen att dagligen få utforska, uppleva och utvecklas. Det är mer än nog för att jag ska känna mig ödmjukt tacksam.
Jag saknar fortfarande en kappsäck med pengar. Däremot kan jag - så länge livet i övrigt känns fint - banne mig tänka mig att bo i en kappsäck.
Nej, nu överdrev jag. Bostad sökes!
Jag vill inte ha Villa Villerkulla. Fick jag däremot hyra ett litet gårdshus eller liknande i innerstan eller inom någon mils radie från Visby, så skulle jag bli himla glad...
******
Min förra och första tisdagskrönika möttes av en hel del reaktioner. Tack, ni som delat med er av stort och smått! Det uppskattas.
En synpunkt kom från en kvinna från Dalarna. Hon hakade upp sig på att jag, som utger mig för att vara språkpolis, använder svåra ord utan att förklara vad de betyder. Rätt ska vara rätt.
Alltså: *Menageri = djurpark.
Riktigt glad blev jag förresten när krögaren Mats Skärlén via Facebook meddelade att det inom några veckor kommer att börja serveras sushi i innerstan.
Förväntningarna är höga. Mycket höga.
******
Känner du att våren är på gång?