Jakten pÄ fildelare blir inte rÀttsligt sÀker
Det hĂ€r Ă€r en debattartikel. Ă
sikterna i texten Àr skribentens egna.
För det första saknar ÄtgÀrderna alla proportioner. Personuppgifter Àr kÀnsliga saker - sÄ kÀnsliga att om polisen idag vill göra en liknande efterforskning mÄste de ha ett domstolsbeslut bakom sig, och det misstÀnkta brottet ge fÀngelsestraff. Men dessa uppgifter ska nu utan vidare kunna lÀmnas ut till privata storföretag! Dessutom innebÀr lagförslaget en ordentlig sÀnkning av rÀttssÀkerheten, dÄ det inte finns nÄgonting sÀger att det Àr abonnemangets Àgare som fildelat. Ett IP-nummer kan delas av ett stort antal personer! Jakten pÄ nÄgra fildelare kan aldrig vara sÄ mycket vÀrd att den berÀttigar införandet en privatpolis och en privat rÀttskipning i Sverige.
För det andra hÀvdas det ofta i media att Sverige har en skyldighet gentemot EU att införa fildelningslagen, för att kunna leva upp till IPRED-direktivet. Detta Àr felaktigt. TvÀrtom konstaterade EG-domstolen 29 januari 2008 att medlemslÀnderna inte Àr tvungna att införa lagar av detta slag. Det Àr mÀrkligt men talande att regeringen inte öppet stÄr för sin hÄrda linje, utan skyller pÄ EU.
För det tredje anvÀnds i debatten en retorik som gÄr ut pÄ att Sveriges musiker stÄr bakom lagförslaget, eftersom de skulle vara fildelningens förlorare. Det Àr inte sant! Förlorarna Àr inte musikerna (med undantag fÄr ett fÄtal "stjÀrnor"), utan en musikindustri som i decennier levt pÄ att exploatera och utnyttja musiker och kompositörer. NÀr nu denna musikindustri vill anvÀnda oss musiker som slagtrÀ i debatten mÄste vi protestera!
Att en döende industri kÀmpar med nÀbbar och klor för att rÀdda sin makt Àr kanske inte konstigt. Men att regeringen kör över sitt folk för att gÄ industrin till mötes - det Àr osmakligt.