Kubas Mussolini
Foto: José Goitia
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I nyhetsförmedlingen har den vanliga utvägen blivit att i mer allmänna ordalag nämna att Kuba är en diktatur, men undvika att tala tydligt om sådant som att de som försökt arbetat för fri press och demokrati är inlåsta med mångåriga fängelsedomar. Sedan kan man uppehålla sig vid att Castro varit en färgstark och karismatisk person, en massmötestalare i den stora stilen, en "historisk person" och allt vad det har hetat i radion i Sverige de senaste dagarna.
Men, vem liknar Castro? Den bara alltför träffande jämförelsen är förvisso respektlös mot diktaturnostalgikerna i den europeiska yttervänstern. För Castros mångåriga beundrare i Sverige är den väl rena majestätsbrottet: Som politisk gestalt har Fidel Castro mycket stora likheter med Benito Mussolini, Italiens yvige, storordige men också intellektuelle och karismatiske diktator från 1922 till 1943.
Alla de sätt att tala fascinerat och inställsamt om Castros personlighet och ledarstil som hörts de senaste dagarna skulle ha passat minst lika bra in på Benito Mussolini. Han började också som till synes frihetlig socialist, men blev något annat, grep makten med en sägenomspunnen revolution, införde snabbt enpartidiktatur och behöll makten med en blandning av sociala reformer, polisstat och propaganda.
I efterhand har Mussolini ofta framställts som en löjlig figur, en fånig roll i en operett i en bananrepublik. Men så var det inte på 20- och 30-talen. Han var inte bara en effektiv diktator, som i likhet med Castro dödade ett antal motståndare och oliktänkande de första åren, men sedan hade ett så hårt grepp att det oftast räckte med polisövervakning och fängelser för att hålla oppositionen nere.
Mussolini var också en intellektuell politisk ledare, som fick stöd av andra ideologer från både vänster- och högerkant., och som lyckades få intellektuella i många andra länder att romantisera och försköna den italienska diktaturen som ett positivt ideal och som ett slagkraftigt alternativ till demokrati, parlamentarism och pressfrihet.
Det slags människor som från bekväma positioner i kulturliv och universitet under senare årtionden förskönat Kuba, därför att de avskytt de västliga kapitalistiska och demokratiska stormakterna, såg under mellankrigstiden ofta Mussolinis mobilisering av folket och hans totalitära enighet kring revolutionen som något positivt.
Diktatorn själv hade dessutom mycket stora likheter med Fidel Castro. De var duktiga på stora bombastiska tal och yviga gester inför stora folkmassor. De kunde konsten att dölja en liten klicks diktatur bakom en fasad av folkmöten och framtvingad likriktning. Mussolini i sin krafts dagar var en färgstark och spännande figur som fascinerade och förhäxade politiker och journalister och kulturpersonligheter som aldrig i livet skulle vilja underkasta sig Mussolinis styresmetoder i sina egna hemländer.
Det är och förblir en skam för delar av den svenska vänstern att de under långa tider har sett en på så många sätt likartad antidemokratisk polisstatspraktiker och ideolog som något av en ljusgestalt. Att det kunde bli så berodde på att Castro lierade sig med Moskvakommunismen och därmed fick överta alla dess anhängare och medlöpare i Västeuropa. Mussolini däremot var rival till kommunisterna, och genom att efter 18 år liera sig med Adolf Hitler drogs han med denne ner i avgrunden.
I dag är Kuba inte längre det som lockar dem som dras till de mest radikala utmaningarna mot väst och mot demokratin. Kommunismen är död. Liksom på Mussolinis tid är det fascismen, främst i sina nya former i Mellanöstern, som får intellektuella att förhäxas och att urskulda förtryck och våldsdyrkan när dessa finns hos västmakternas fiender.
Kuba hör inte heller till de brutalaste diktaturerna - de GULAG-liknande fånglägren i Eritrea är mycket värre och större, underrättelsetjänsterna i Syrien är långt dödligare än Castros polis. Fidel har aldrig varit någon Stalin, lika lite som Mussolini någonsin var en Hitler. Men detta ändrar inte ett tragiskt och upprörande faktum: Socialdemokrater, liberaler och kristdemokrater som vill ha demokrati sitter i fängelse i Kuba. Att Castroromantikerna försvarar detta, medan medierna för det mesta tiger om saken, är verkligen inte komiskt.