Mamma blev hysterisk - dan före vårstädning
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så sa våra fördomsfulla mammor när de kom på besök i släktingens och min bohemiska lya på de glada sextiotalet. De gillade inte städningen och det är lätt att få en fläck på sig. Vadå kommunister?
Kom att tänka på detta när jag såg ett avsnitt av teveserien Rent hus med de trevliga och luttrade damerna Marlene och Marie-Louise.
Deras uppdrag är att komma hem till snuskpellar i stan och på landet och lära ut ett och annat om vanlig hygien. När de lämnar familjerna är allt skinande rent och utrensat i den före detta "soptippen", men hur blir det sen?
Nu är det dags för vårstädning igen. Förr var det politiskt inkorrekt att ha städhjälp, man skulle ta hand om sin egen skit hette det, men nu är det acceptabelt. Man kan till och med få dra av notan på skatten.
Storstädning minns jag från barndomen. Mamma blev hysterisk redan dan innan och ryade om att vi måste städa. VARFÖR kunde vi barn helt logiskt inte fatta. Det skulle ju komma någon och göra det. Men, det handlade tydligen om att städtanten "måste kunna komma fram".
Annars var det inte så noga. Med jämna mellanrum bestämde sig mamma för att "ta gången" det vill säga röja upp i en serveringsgång där allt hastigt gömdes när det skulle komma gäster.
I huset mittemot bodde en tant som ständigt putsade sina fönster, ett tecken på att hon var otillfredsställd med livet, var mammas kategoriska dom.
Efter flytten hemifrån gällde det alltså att leva loppan och då ingick inte städning. Och som sagt, det var bara borgerlig dekadens att städa.
Vi kompisar försökte överträffa varann med historier om hur hemskt ostädat vi hade det hemma. Första pris tog hon med pannkakor och smörgåsar på golvet. Men så fanns det också småbarn i huset som hjälpte till.
Även vi hade barn i huset och ansåg att det åtminstone en gång om året var motiverat att ringa till arbetsförmedlingen efter städhjälp.
Det slog aldrig fel att varje gång infann sig en skröplig äldre kvinna som redan på tröskeln upplyste om att hon hade ont i knäna. Klart att man inte kunde plåga henne med att krypa omkring på bongolven då.
Det här med vårstädning är en upplivande sed. Med saknad minns jag ljudet från gruskrattande nere på gården utanför mina Visbyfönster. Där jag bor nu brummar lövsugare i högan sky, och i bästa fall plockar någon papper. Tyvärr ett hopplöst företag eftersom det illa snabbt kommer nytt skräp.
Det kliar i fingrarna att ta saken i egna händer men man är ju rädd om sitt rykte.
Hemmavid har emellertid pedanteriet ökat med åren, det verkar att löna sig bättre nu för tiden. Här i närheten av storstan dammar det dessutom förskräckligt. Ideligen måste dammsugaren fram.
Det är möjligen ett otillfredsställande liv men poängen är att man utan att skämmas kan släppa in oväntade gäster.