Mycket bräckligt nordiskt samarbete
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I en av sina planeringsanvisningar har regeringen givit Försvarsmakten uppgiften att "tillsammans med andra" även "försvara Sverige" - inte enbart att på så sätt verka fredsbevarande utomlands.
Vilka som avses med "andra" är oklart, men när man läser försvarsminister Sten Tolgfors i DN den 20 november, får man det bestämda intrycket att han främst menar Norge och Finland. Han är beredd att ansluta Sverige till NATO:s gemensamma luftlägesbild, som Norge naturligtvis är bundet till. Sverige och Finland har nationella sådana. Det är logiskt för alliansfria länder.
När Tolgfors skrev detta, räknade han med att Norge skulle välja JAS-plan som ersättning för sina gamla amerikanska F 16-plan. Oturligt nog meddelade Norge samma dag som Tolgfors artikeln infördes, att det i stället väljer amerikanska plan igen! Det var en besvikelse som både han och statsministern hade svårt att dölja. Det norska beslutet drabbar dessutom SAAB hårt och får negativa följder för det svenska flygvapnet.
I sin artikel hänvisar Tolgfors till försvarsberedningens ståndpunkter att "Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om .... ett angrepp skulle drabba .... ett annat medlemsland eller nordiskt land" samt att "Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas." Både EU och Norge innesluts alltså i förväntningarna.
"Att inte förhålla sig passivt" är ett förpliktigande på mycket låg nivå. Det binder inte framtida svenska statsledningar och inger knappast något förtroende i våra grannländer. De har inte glömt hur Sverige agerade under andra världskriget.
Hur statsmakterna kan räkna med dubbelsidiga försvarsåtaganden utan bindande avtal är svårt att förstå, i synnerhet som det svenska försvaret är misskött. Det kan ju inte mobilisera mer än tiotusen man inom ett år. En förstärkning om tjugotusen man kan tillföras först efter ytterligare två år.
Så illa ställt är det varken i Norge eller i Finland. Både dessa "småsyskon" håller dessutom lika mycket utlandsstyrkor som Sverige - alltså är de bättre även i detta avseende.
Tolgfors inser det och är därför beredd att både öka utlandsstyrkan och satsa på det nationella försvaret. Det sistnämnda är inte minst viktigt, om han skall kunna förvänta sig hjälp från grannländerna.
Till skillnad från Sverige har Norge och Finland inte avskrivit hotet från ett återupprustat Ryssland. Det norska valet av flygplan berodde ju bl a på att de amerikanska har lång räckvidd, vilket är viktigt över de stora havsvidder som Norge har ansvar för. Norge är ju dessutom nära granne med Murmanskbasen. Atomubåtar och långdistansflygplan opererar därifrån. Det är en norsk NATO-uppgift att hålla koll på dem.
JAS-plan duger inte till detta nu. Regeringen var därför beredd att låta SAAB utföra en ombyggnad, som skulle ge dem rätt kapacitet. Samtidigt åtog den sig att köpa några sådana plan för svenskt bruk - annars var Norge inte intresserat. Det är vårt försvarsindustriella problem. Köper inte vårt försvar svensk materiel, då är det svårt att sälja den utomlands.
Tolgfors nämner ett nordiskt femstatsavtal från mitten av november, som lagt grunden för ett "fördjupat" försvarssamarbete. Hur mycket detta skall omfatta är inte klart. Någon gemensam flygutbildning med Norge blir det i vart fall inte. Den skulle ha sparat mycket pengar.
Man misstänker att det svenska intresset för att "fördjupa" samarbetet syftar till att gynna svensk försvarsindustri. Den är bra och väl det enda vi faktiskt har att bjuda på - men den är dyr och har belastat Försvarsmaktens budget så att den inte haft råd att använda den moderna materiel som tillförts. Regeringen har uppmärksammat detta och överför nu medel från materiel- till verksamhetsbudgeten. Denna omplanering drabbar naturligtvis industrin, som behöver kompenseras på utländska marknader, t ex på de nordiska grannländernas.
Försiktigtvis nämner försvarsberedningen inte NATO som någon att verka tillsammans med. Det är EU som utpekas. Eftersom den inte är en militärallians men innefattar en mängd NATO-stater, måste det ändå ytterst vara NATO som avses. De tre västskandinaviska staterna är medlemmar. Av dem vägrar Danmark att delta i EU:s fredbevarande operationer, medan Norge, som inte är EU-medlem, kraftfullt gör det.
De bästa formella förutsättningarna för samverkan finns med Finland. Gemensam övervakning av de omgivande havsområdena är redan organiserad och en motsvarighet för luftrummet är fullt genomförbar - om Finland inte avser att ansluta sig till NATO. Finland håller öppet för det men tycks tveka. Det kan bero på att finnarna inte vill utmana Ryssland. Det har ju varit finsk politik att ge denne mäktige granne trovärdig säkerhet mot att finskt territorium inte kommer att kunna användas av tredje makt för anfall mot Ryssland. Med Sovjet hade ju Finland den s k VSB-pakten.
Denna finska säkerhetspolitik påminner mycket om den som Sverige tillämpat sedan 1812. "1812 års politik" innebar vänskapliga förbindelser med Ryssland och utvecklades till en konsekvent neutralitetspolitik. Sedan 1814 har den givit oss fred. Det är svårt för en svensk regering att bryta detta mönster. Under denna mandatperiod kommer frågan om NATO-anslutning heller inte att aktualiseras.
För Finland tillkommer att annat argument, som endast framskymtat i debatten, nämligen det att inte riskera att bli ett slagfält. Skulle NATO komma i konflikt med Ryssland, ligger Finland närmast till att drabbas av fientligheterna, om det anslutit sig. Samtidigt ligger det långt bort från hjälp, särskilt av markstridskrafter.
Egentligen borde liknande argument kunna gälla Sveriges Östersjöterritorium. Tolgfors nämner Rysslands ökande intresse för transportlederna där. Han nämner däremot inte Gotland, som ligger mitt i dem. Det är oförsvarat. Skall Gotland kunna försvaras "tillsammans med andra", då krävs bindande avtal. Vill regeringen undvika detta, måste Gotlands försvar återställas.