Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
"I krig och kärlek är allt tillåtet", lyder ett gammalt talesätt. Man skulle kunna tillägga "politik" - dess fortsättning med andra medel är ju krig enligt den militärhistoriske tänkaren Clausewitz.Man blir påmind om detta, när man följer det tragikomiska politiska spel, som inleddes med finansminister Anders Borgs uttalande under Almedalsveckan, det vill säga det som rörde miljardbesparingar inom försvaret. Det väckte stor förvåning i alla läger. Han är ju moderat! Han har förstås blivit bemött från sina regeringskollegor men ganska svävande. Försvarsutskottets moderata ledamöter (med vår Rolf K Nilsson), som ville ta i mer, har delvis tystats, statsministerns kommentar har varit intetsägande och så vidare. Vad är det som pågår?Vad hemlighålls?Miljöpartisten Lennart Olsen, sakkunnig i finansdepartementet under det röd-gröna styret 1998-2006, ger en viss ledning i sina debattinlägg i Svenska Dagbladet den 31 juli och den 7 augusti. Han påpekar bland annat att leveransen av de 200 JAS-planen kostat över 6 miljarder per år. Eftersom denna leverans avslutas 2008, borde alltså materielanslaget då kunna minskas med ungefär lika mycket. Han inser dock att det inte riktigt är så enkelt, eftersom varken han eller finansdepartementet i övrigt lyckades få veta vad som doldes under punkten "Övrigt" i försvarsbudgeten. I ett bemötande den 2 augusti medger konteramiral Leif Nylander att många uppdrag måste omgärdas av "kommersiell sekretess".Att materielanslaget, i jämförelse med andra länder, utgör en orimligt stor del (nära hälften) av försvarsbudgeten har varit känt länge. Förre försvarsberedningsordföranden Håkan Juholt framhöll ofta detta, men förklarade inte varför. Nils Ekdal i DN skrev den 29 juli under "Till försvarets försvar" att det inte blir mycket svängrum i försvarspolitiken, om en stor del av försvarsindustrin skall hållas under armarna. Olsens och Ekdahls påpekanden tyder på att försvaret får bära kostnader, som andra departement borde göra i stället. Det gäller inte bara materiel. Stellan Bojerud anförde i SvD den 8 augusti personalavvecklingskostnaderna och "påhittade" kasernhyror som andra exempel. Det är mycket i försvarsbudgeten, som inte ger försvarseffekt.I Finland, däremot, har man kunnat uppvisa en låg försvarsbudget samtidigt som man kunnat vidmakthålla en stor värnpliktsarmé med mera. Utöver sparsamhet och hög motivation beror detta på att dess FN-trupper betalats av finska UD och dess professionella gränstrupper av finska inrikesdepartementet.Trots dessa fakta är det ändå svårt att förstå varför den svenska försvarsbudgeten ger så liten effekt. Professor Wilhelm Agrell skrev i SvD den 22 juli under rubriken "Försvaret enbart symboliskt", att de få insatsförband, som avses för vårt eget försvar, endast finns på pappret och våra små utlandsstyrkorna endast är symboliska. Deras insatser är hedervärda men till diskutabel nytta. De är, menar Agrell, mera till för att ge en "outtalad säkerhetsgaranti". Att vara "inbäddad" i EU ger dock en falsk säkerhetskänsla. EU är ekonomiskt starkt men säkerhetspolitiskt svagt. Med NATO förhåller det sig annorlunda, men där är Sverige inte medlem.Förhållandet till NATO är numera ganska öppet, men det kanske finns bindningar som döljs för svenska folket? Sådana har funnits förut. Då var "allt tillåtet" i försvarspolitiken. Mikael Holmström redogör i SvD den 29 juli för "Palmes dubbelspel" i samband med att han refererar Robert Dalsjös doktorsavhandling" Life-line lost" (King´s College, London).Både Tage Erlander och Olof Palme underhöll enligt denna avhandling nära och hemliga förbindelser med NATO samtidigt som de angrep oppositionen för neutralitetspolitisk opålitlighet. Även när Palme var som mest kritisk mot USA (och utfrusen i Washington), lät han försvarsledningen upprätthålla de bästa förbindelser med NATO/USA.Vid regeringsskiftet 1976 fick statsminister Torbjörn Fälldin (c) inget veta och försvarsminister Eric Krönmark (m) ganska litet. Samtidigt minskades den mycket lilla grupp inom försvarsledningen, som var insatt i ärendet. Regeringen Palme började under 1980-talet alltmer oroa sig för att hemligheten (eg: bedrägeriet) skulle läcka ut. På så sätt kom "Livlinan" till NATO (föremålet för Dalsjös avhandling) att nästan förloras.Hur det förhåller sig med denna nu är obekant. Att vår framstående försvarsindustri är av intresse för NATO står dock klart. Bofors och Hägglunds ägs av britter och Kockums av tyskar. Britter är vidare delägare i SAAB, vars JAS-plan icke kan byggas utan välvillig import av väsentliga komponenter från USA. Samtidigt måste försvarsindustrin ha svenska försvaret som köpare, om det skall få trovärdighet på exportmarknaden. Kanske medför dessa förhållande den "kommersiella sekretess" varom Leif Nylander skriver?Att Anders Borg i sitt Almedalstal syftat på slutbetalningen av JAS-planen verkar högst troligt, men han var väl då inte invigd i hemligheter, som ligger bakom svensk industripolitik. Sådana tycks ju föreligga.Regeringen Reinfeldt har nog ärvt något från regeringen Persson, som binder den. Den borde ju annars med sitt moderata inslag särskilt måna om försvaret. Enligt Nils Ekdal i ovan nämnda DN-artikel är detta den "innersta kärnan i statens åtaganden". Nu är det, påstår han, folkpartiet som bäst inser detta - inte moderaterna. Så ser det faktiskt ut. Det krävs därför krafttag av statsminister Fredrik Reinfeldt för att ändra den bilden och bringa klarhet. I hans politik borde inte "allt vara tillåtet".
