När ska vi namnge brottslingar?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ni som läser Gotlands Allehanda har ända sedan i december vetat att det var Axelman som sköt. Vi valde nämligen att publicera hans namn redan dagen efter dramat.
Det gjorde vi därför att vi satt på unik information om upptakten till skotten. Tidigare samma dag hade vi intervjuat Axelman om den pågående konflikten mellan honom och hyresvärden Brucebostiftelsen. Enligt brottsutredningen lämnade GA:s reporter Brucebo fem minuter innan de första skotten.
Vi hade inte kunnat berätta bakgrundshistorien utan att namnge de inblandade. Det hade blivit obegriplig läsning. Och en tidning som bjuder sina läsare på obegripliga nyheter är inte mycket att ha.
Många har frågat mig om GA också fortsättningsvis kommer gå ut med namn på misstänkta och fällda brottslingar.
Det ärliga svaret är: Jag vet inte.
De etiska regler som alla tidningar ska följa säger att man ska avstå namnpublicering om inte "ett uppenbart allmänintresse" kräver att namnet uppges.
Vad som menas med "ett uppenbart allmänintresse" står det däremot inget om. Det är upp till varje tidningschef att bestämma.
Men jag har inte bestämt mig ännu.
Däremot finns det flera saker som talar för att vi i framtiden ska namnge oftare än vi traditionellt har gjort.
För det första har medierna förlorat sitt informationsmonopol. Uppgifter som är offentliga, men som de traditionella medierna utelämnar, når numera ut via andra kanaler, till exempel på nätforum och bloggar.
Vill man veta får man också veta, om man bara letar lite.
Men bloggare och chattare är inte journalister. De är ofta slarviga (vilket i och för sig vanliga journalister också kan vara). Risken är att rykten och förtal börjar spridas som "sanningar". Inte minst på en liten ö som Gotland.
Om tidningarna då fortsätter tiga om den verkliga sanningen, kan oskyldiga människor råka illa ut. Det är således inte längre bara publicering som har konsekvenser, utan också när vi väljer att inte publicera.
För det andra kan namnpublicering förhindra nya brott. Det hävdade i alla fall medieprofessorn Stig Hadenius nyligen, med anledning av mordet på 10-åriga Engla. Mördaren, Anders Eklund, var tidigare fälld flera gånger för grova sex- och våldsbrott, men aldrig namngiven av pressen. Hade hans namn skrivits ut, hade han kanske kunnat gripas tidigare för det andra, åtta år gamla, mord han erkände under Engla-förhören.
I veckan skrev GA om en känd gotländsk artist, som står åtalad för grov kvinnofridskränkning av sin sambo.
Han är tidigare fälld för misshandel av två andra kvinnor han levt med, men utan att de gotländska medierna då angav hans namn. Frågan är om den tredje kvinnan hade flyttat hem till honom, om vi hade agerat annorlunda.
I vilket fall: Fälls han igen kommer GA att skriva ut vem han är. Att skydda ytterligare kvinnor mot att råka illa ut är, i alla fall i min värld, så mycket "uppenbart allmänintresse" det över huvudtaget kan bli.
Har jag rätt eller fel? Hör av er till mig med era synpunkter om när vi ska namnge och inte.
uuuuuuuu
På onsdag äter jag lunch med Destination Gotlands marknadschef. Förhoppningsvis kan vi få ett handfast exempel på hur bra mat man på land faktiskt kan få för samma pris som båtmaten.
uuuuuuuu
Trevlig helg!