Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den 12 juni 2007 fanns det på sidan 13 i GA (här kan man säga: Numerus est omen) en artikel om en orkidévandring i Eksta med Agne Norrby, Käbbe, som guide. Tyngdpunkten låg på orkidén storsyssla = stor skogslilja. Författaren är inte namngiven, men det fanns med ett färgfoto av Gunnar Geissle. Tyvärr missade jag att läsa artikeln då, dock måste den kommenteras, enär den innehåller flera fel - bättre sent än aldrig.På Gotland finns det rödsyssla (som, åtminstone här, är oförväxelbar), vitsyssla (som inte är särskilt ovanlig på Gotland, i synnerhet i kusttrakterna) och storsyssla (Cephalanthera damasonium på latin), det finns små storsysslor, stora småsysslor, stora vitsysslor och små sysslor med storsysslan som kan växa till hela livsverk. Herreje vad sparven larvar - även en Schwabe kan.Åter till allvaret: Ajapaja, igen en inbjudan till ett ordspel. Alltså inte till alvarmarker, där storsysslan inte plägar växa utan till det högsvenska allvaret:Bilden till artikeln visar ett exemplar av arten vitsyssla (Cephalanthera longifolia), exemplariskt. Om Eksta-borna som deltog i vandringen såg växter som såg ut som den på artikelbilden, så har de inte sett någon storsyssla utan en svärdsyssla = vitsyssla.Därtill kommer att storsysslan mig veterligen inte förekommer på Ekstakusten, däremot bland annat vid Mulde i Fröjel och vid Bokstigen på Klinteberget. I artikeltexten står det "storsysslan som växer enbart på Gotland"; i så fall vore arten endemisk, vilket är fel.Riktigt är att den i Sverige bara växer på Gotland. Den är allmänt spridd i syd- och centrala Europa och når över Danmark upp till Baltikum.Under Linné-året måste man naturligtvis också nämna honom: Han såg inte den gotländska storsysslan. Troligen var arten vid hans gotlandsbesök 1741 ännu ingen gotlänning. Med säkerhet är storsysslan en postglacial invandrare. Linné kände till arten nere från kontinenten och namngav den 1753.Fast detta var ett nomen dubium och det nuvarande Cephalanthera damasonium bildades av L.C.M. Richard, Ph. Miller och Druce. Däremellan hade arten diverse namn, bland annat C. alba, C. grandiflora, C. pallens, C. latifolia och C. lonchophyllum.Artens gotländska representant påträffades första gången inte ute i naturen utan av läroverksadjunkten O.A. Westöö i den då 15-åriga Lojsta-sorkens E.G. Alfegrens, sedermera prost i Gotlands södra treding, herbarium, insamlad på Lojsta slott, och hade på den tiden sistnämnda namn; herbariearket finns i dag i Uppsala.Vid det här laget torde Torbjörn Axelman säga "errare humanum est" och denna gång skulle han onekligen ha rätt.
