Ostdramat som skakade GA
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Till exempel en ost.
Gotlands Allehanda har, som många andra arbetsplatser, ett gemensamt kök och fikarum. Det gemensamma kylskåpet i detta gemensamma kök är skådeplats för återkommande vardagsdramatik.
För, som sig bör i ett gemensamt kök, tenderar nämnda kylskåp att inte bara bli förvaringsplats för dagens matlåda, utan också begravningsplats för matlådor som skulle ha ätits upp för minst tre veckor sedan.
Så med jämna mellanrum förgiftas våra gyllene morgonstunder av att kylskåpet flåsar ut de mest fasansfulla odörer av död och förruttnelse. Det hyttas med nävar, skakas på huvuden och muttras ilsket om att Någon Borde Ta Hand om sin kulinariska kvarlåtenskap.
Men eftersom denne Någon varken har skrivbord eller telefonnummer på redaktionen, får den multnande matlådan i regel tillbringa ytterligare ett par veckor i sin gravkammare innan Någon Annan förbarmar sig och jordfäster den i sopsäcken under diskbänken.
Härom veckan slog kylskåpets dåliga andedräkt alla tidigare rekord. Stanken var så kraftig att undertecknad, som också är människa och därmed precis lika benägen som andra att överlåta ansvar på Någon Annan, denna gång skred till handling i egenskap av arbetsmiljöansvarig. Här förelåg uppenbar fara för liv och hälsa.
Efter att ha försäkrat mig om att den siste morgonfikaren hade lämnat rummet, tog jag mod till mig och dök in mellan de kladdiga hyllplanen.
Och efter att ha slängt ut några uppblötta morötter och en två veckor för gammal filmjölk, fann jag giftspridaren.
En ost. En fullt frisk Camembert. En av världens mest kända franska delikatesser.
Uppenbarligen är det svårare än man tror att skilja lukten av finsmakarföda från doften av död.
******
Det finns en föreställning om att Nobelpris främst delas ut till vetenskapliga och konstnärliga prestationer som är obegripliga för de flesta. Men faktum är att en av årets ekonomipristagare, amerikanskan Elinor Ostrom, får priset för just forskning kring sunkiga fikarum.
Eller, inte riktigt, men hon får priset för sina studier av "allmänningar", det vill säga hur det kommer sig att det är så svårt för människor att ta ansvar för det som är gemensamt. Till exempel kylskåpet i personalmatsalen.
Jag läser för övrigt just nu en bok i samma ämne. I den redogör författaren om ett experiment där han ställde in ett sexpack läsk, utan namnmärkning, i kylen i ett antal olika studentkorridorskök.
Efter tre dygn var all läsk borta i samtliga kylskåp.
När han upprepade experimentet, men i stället för läsk ställde in ett fat med lika många dollarsedlar som sexpacken hade kostat, låg pengarna orörda i veckor.
Det mänskliga psyket är oändligt fascinerande. Den dag jag slutar på Gotlands Allehanda ska jag skriva en avhandling om vårt fikarum.
******
Ingen av er läsare som mejlat har lyckats slå rekordet på 70 års prenumeration, som jag skrev om förra veckan. Att mamma och farfar också var prenumeranter räknas inte. Jag är en hård domare. Men fortsätt mejla - GA:s meste läsare bjuder jag på nästa års prenumeration!
******
Trevlig helg!