Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Efter lång väntan i mörkret kunde hon anas vid horisonten. Hon föregicks av en någon kallare mörkblå havsbris och vågor av sippor och vivor. Sakta gjorde hon sitt intåg - lite sen - men ändå. Hon var inte ensam utan följdes av den röda kornvallmon, vit baldersbrå och blåeldens sken längs vägar och backar. De ljumma lockarna krusade havet till vågor ovan sandbankarna. Alla längtade vi efter hennes värme och ljusa nattkappa. Och så var hon bara här. Flyktig, oberäknelig och tidvis helt fantastisk. Ibland sällskapar hon med våta pussar och dånande brus från himmel och hav. Men här är hon. Och du och jag får njuta hennes närvaro för en tid, alltmedan hennes närvaro och soliga följeslagare bränner öns gräs och hedar blekgult. I sena eftermiddagar syns det brända med ett stänk av rött skimmer i släpljuset. Svarta lamm med deras snabbt växande ungar betar på steniga hedar och vilar under tallarnas skugga i hennes närvaro. Du stannar väl en stund till? Även om underbart är kort och längtan efter ett återseende kommer smygande med ett tilltagande kvällsmörker och förlåtande morgondimmor. Nu sparar jag minnen och ögonblick av jordgubbar, sandiga tår, möten med andra och kvällar i sällskap av resliga raukar. Och jag försöker då och då att bara vara, du är ju här. Nu. Du är ovärderlig du - du sommar på Fårö.
