Prokrastinering är mitt sätt att vara produktiv
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hör du det, mamma? Jag var inte hopplös. Att prokrastinera är mitt sätt att vara produktiv.
Först en förklaring av begreppet prokrastinera. Det betyder att man skjuter upp eller undviker en uppgift, genom att göra någonting helt annat - eller ingenting alls. Prokrastinering är också ett av mina absoluta favoritord och en sida av mig själv som jag både älskar som hatar.
Begreppet (ordet i sig kom med senare års bildning) har kantat min tillvaro så länge jag kan minnas och det är först nu, 38 fyllda, som jag verkligen kan känna att det finns en enorm handlingskraft i det här, mitt älskade och hatade beteende.
Ta häromdagen. Jag var tvungen, verkligen tvungen, att sitta många timmar med bokföring. Jag var också tvungen att ta itu med hönshuset och ladugården, eftersom jag ju försöker sälja min gård och måste se till att den är presentabel.
Båda dessa sysslor - den vansinnigt tidsödande och tråkiga bokföringen och det slitiga och skitiga kroppsarbetet - framkallade svår ångest redan på tankestadiet. Faktum är att jag, helt i enlighet med prokrastineringens negativa effekter, hade gruvat mig så länge och så till den milda grad, att själva bördan av det faktiska arbetet inte på något vis stod i rimlig proportion till upplevelsen av att ha det hängande över mig.
Att dra täcket över huvudet, stoppa huvudet i sanden och inte göra ett skit är en slags prokrastinering - och ett av de karaktärsdrag jag allra helst vill ändra på hos mig själv. Att det går hand i hand med en onödigt hög ambitionsnivå må vara hänt och kanske ligger lösningen mer där, än i att jag prokrastinerar för att jag är lat. Men ändå.
En helt annan slags prokrastinering (kognitiva beteendeterapeuter må tvista) är att skjuta upp genom att GÖRA! Det är där bokföringen och hönshuset kommer in i bilden. För hur valde jag att till sist inte bara närma mig, utan rentav med bestämda kliv börja bestiga detta berg av stress och skuld? Jo, precis som jag städade mitt rum som liten - genom att göra allt samtidigt.
Då, förr, kombinerade jag bokstavsordningsorganiserande av bokhyllan med att dammtorka skrivbordet och bläddra igenom och detaljstudera varenda Min Häst-tidning och berättelsebok, utifall en enda kunde rensas ut.
Nu, förra helgen, slet jag nästan snyftandes med att börja baxa ut en hel vinters hönsskit - i en timme. Sedan gick jag in, tvättade av mig och bokförde i ett par timmar. När hjärnan började koka klev jag i gummistövlarna och stegade ut i skiten igen. När jag inte orkade mer - åter till debet, kredit och mögliga momssatser.
Alltså. Genom att växla fritt mellan två astråkiga grejer, slapp jag få totalförlamande ångest genom att känna att jag måste göra EN astråkig grej hela dagen. Lysande!
En reflektion, med ett glas Laphroaig i min matta hand:
Ur prokrastinerings-perspektiv känns det extra intressant att jag valt att bli journalist, eftersom jag dagligen tvingas jobba mot en knivskarp deadline - samtidigt som det näppeligen finns utrymme för att vare sig göra något helt annat, eller för att göra inget alls.
Teori, någon?