Skall kyrkan viga även samkönade par?
Foto: SÖREN ANDERSSON / SCANPIX
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det finns idag en ordning för välsignelse av samkönade partnerskap som kyrkomötet har fastställt, medan frågan om juridiskt bindande vigslar tidigast kan tas vid kyrkomötet, kyrkans riksdag, i höst.
Grundfrågan gäller hur man som kristen kan se på homosexualitet generellt och om sådan samlevnad kan rymmas under kyrkans äktenskapssyn.
Resonemanget utgår från en förståelse av Skapelsen som en ständigt pågående process och inget avslutat och färdigt. Grundmönstret som har med släktets fortlevnad att göra bygger som känt på sexuell samlevnad mellan man och kvinna. På Bibelns tid, särskilt i det gamla Israel, var dödligheten i krig och sjukdomar mycket hög och det var allas plikt att efter förmåga se till att det fanns folk som kunde försvara landet. Då var homosexualitet ett hot mot hela folket och därför förbjuden. Idag är snarare överbefolkning i många områden ett större problem. Många med en heterosexuell läggning får dessutom av olika skäl, ålder, sjukdom eller eget val inga barn, utan att deras sexualitet för den skull nedvärderas. Vi vet idag också att en homosexuell läggning inte är något man själv väljer, utan lika mycket är en del av skapelsens mångfald och rikedom som heterosexualitet.
En jämförelse som ligger nära till hands gäller vänsterhänthet. I många kulturer anses den fortfarande som ett lyte. Höger hand var välsignelsens och vänster förbannelsens hand. Ännu när jag själv började skolan tvingades vi som är vänsterhänta i "normalitetens" namn skriva med höger hand. Först i vuxen ålder kunde jag övergå till det för mig naturliga, att använda den vänstra.
En händelse som ser ut som en tanke, är att cirka fyra procent av befolkningen är vänsterhänta, och ungefär lika många känner dragning till personer av samma kön som de själva. Dock inte samma personer naturligtvis. USA:s nye president Obama är till exempel både vänsterhänt och heterosexuell. Idag ser vi inte vänsterhänthet som något annat än en naturlig variation och lägger i vår kultur inga värderingar på detta.
Det avgörande för kyrkan är istället kärleken och viljan till trohet. Partnerskapet har hittills gett en juridisk ram kring sådan samlevnad och kyrkan har villigt ställt upp och välsignat deras vilja att leva tillsammans. Nu aviserar riksdagen en ändring av äktenskapsbalken så att även äktenskap kan ingås av personer med samma kön.
I vår breda folkkyrka ryms olika synsätt på vad som är ett giltigt äktenskap. Om kyrkan skall kunna viga även samkönade par krävs att de präster som ser på äktenskapet som ett förbund uteslutande mellan man och kvinna skall ges rätten att avstå. Det är inget stort praktiskt problem, eftersom en klar majoritet av prästerna är beredda att viga även samkönade par, sannolikt några hundra par om året i hela vår kyrka, att jämföra med cirka 30 000 traditionella vigslar. Det är också osannolikt att ett samkönat par skulle vända sig till en präst som inte kan acceptera deras förbund.
Rätten att avstå på grundval av etik eller tro finns inom de flesta yrken. En barnmorska eller gynekolog har rätten att avstå från att medverka till exempel vid en sen abort, även om kvinnan som har fått särskilt tillstånd till detta har rätt att få den utförd. Då är det sjukvårdens plikt att se till att den genomförs. På samma sätt kan kyrkan kollektivt garantera att de relativt få samkönade paren blir vederbörligen vigda, utan att någon motvilligt tvingas till detta.
I en intervju i GA 22/1 uttryckte jag mig slarvigt om dem som har en annan syn än kyrkans majoritet. Det var inte min avsikt att såra någon och jag ber dem som kan ha tagit illa vid sig om ursäkt för detta.