Staten slingrar sig ur sitt ansvar för LSS
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tiden i skolan har i de flesta fall varit en trygg och säker plats med många lärare, specialister och pedagoger. Ungdomarna under LSS skyddsnät uppbär mellan 19 till 30 års ålder aktivitetsersättning, vilket innebär en frihet och möjlighet att få rätt till ett eget liv och boende.
När skoltiden är slut drivs ungdomarna i många fall ut i ett svart mörker. Tryggheten i skolan försvinner och stora krav ställs plötsligt på den utvecklingsstörde.
De drivs in i samma fålla som "normala" människor som försöker få stöd av samhället. Försäkringskassan ställer krav på att den utvecklingsstörde skall läkarundersökas för att få aktivitetsersättning. Det som har varit självklart i en trygg skolmiljö är helt plötsligt borta.
Nu måste det bevisas att ungdomen har en utvecklingsstörning som påverkar hans möjlighet att kunna uppbära ett arbete, till viss del eller fullt ut.
Då säger förstås förnuftet att en läkare med specialkompetens skall göra en sådan undersökning. De här ungdomarna inskrivna i LSS är undersökta och "vända ut och in" under många år under sin uppväxt. Specialister och pedagoger har undersökt och ställt diagnoser.
Mot allt förnuft ställer Staten (läs: Försäkringskassan) kravet att en allmänläkare vid vårdcentralen skall undersöka ungdomarna. Med förvånade gapande munnar infinner vi oss på vårdcentralen till läkarundersökning, bara för att finna en lika förundrad läkare som undrar vad han skall göra??
Ansökan om aktivitetsersättning till Försäkringskassan behandlas av handläggaren, som inte vet ett dugg om den sökande. Han/hon skickar ut ett brev till den utvecklingsstörde och kräver att den skall inom några dagar höra av sig och skicka in ett läkarintyg, annars kan han bli utan ersättning. Ett brev som förstås är helt obegripligt för läsaren.
Om den utvecklingsstörde då får hjälp att börja undersöka var läkarutlåtandet tog vägen, börjar nästa hinder. Försöka nå läkaren under dennes en-timmes telefontid, varannan vecka.
Så fortsätter sagan oavbrutet. Den är inte bara helt obegriplig utan också helt sann.
Det är nog svårt för en normal människa. Hur ska den utvecklingsstörde klara detta?
För mig framstår det helt klart att Staten (läs: Försäkringskassan) slingrar sig och försöker undandra sig sitt ansvar. Det finns en klar lagstiftning, LSS. Håll er till den. Gärna med medmänskligt förnuft!