Sverige ser inte närliggande hot
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Gasledningen skulle bättre kunna gå genom Polen, vilket Finland antytt. Där vill inte ryssarna ha den. Det torde bero på deras misstro mot polackerna, som till och med är beredda att upplåta sitt territorium till en amerikansk så kallad kärnvapensköld. Den uppges vara till för att i tid fånga upp kärnvapenmissiler från "skurkstater" som Korea och Iran. Det tror inte ryssarna på. De tror, att den är till för att neutralisera deras egen förmåga att avskräcka med kärnvapen. Så länge de har den, kan de hålla amerikanarna i schack.
Putin använde ju nyligen hårda ord om denna kärnvapensköld och hotade med att åter rikta de ryska missilerna västerut, om den kommer till stånd. Denna ominriktning kan ske ändå, men nu passar det honom att påminna om den.
Utrikesminister Bildt har också nyligen påmint om kärnvapenfaran. Den är det största säkerhetspolitiska hotet, alltså inte klimatförändringen som försvarsberedningen tyckt. Det är bra om denna, från försvarspolitisk synpunkt perifera, låsning därmed blir upplöst.
Kärnvapnen spelar också en roll i motståndet mot en svensk NATO-anslutning. Går Sverige med i NATO, kommer det att delta i överläggningar om kärnvapnens säkerhetspolitiska användning. Det är det få som gillar och många som avskyr. Att Sverige har kunnat bedriva sin så kallade neutralitetspolitik i skydd av det amerikanska kärnvapenparaplyet, tycks inte påverka opinionen.
Klimatförändring och miljöhot har ett öppet samband. Därför har gasledningsbygget genom Östersjön, i sin nyss redovisade utformning, blankt avvisats av regeringen. Hotet mot miljön är för stort. Att det också finns ett säkerhetspolitiskt hot, behöver inte nämnas. Det kommer nog heller inte att ske, det vore odiplomatiskt.
Kärnvapenhotet hindrade det kalla kriget att bli hett. Ingen vågade riskera att det användes - det skulle ha betytt ömsesidigt självmord. Det innebar en låsning som tillät Sovjet att dels behärska ett stort antal satellitstater dels också att utnyttja revolutionära krig för att destabilisera Väst. Korea- och Vietnamkrigen är de tydligaste exemplen.
Revolutionskrigen var Sovjets sätt att "krypa under" kärnvapenhotet till dess de drabbade det självt. Så länge det kalla kriget pågick, kunde Sovjet och USA kontrollera sina "skyddsstater". Riskerade de att dra in dem själva, satte de ett stopp - oftast med hjälp av FN. Så kom Sveriges roll som producent av fredsbevarande styrkor att ta sin början, efter det så kallade Suezkriget 1956.
Så kunde det fortgå till dess Sovjet föll sönder. Då började inbördeskriget i Jugoslavien att breda ut sig utom all kontroll. EU kunde inte lösa problemet. Det blev inget slut, förrän USA satte in massiva flyganfall. Då släppte Serbien Kosovo. Denna process har lett till att svenska fredsbevarande styrkor hamnat under NATO-befäl.
Nu har terrorkrigföring blivit ett sätt att "krypa under" USA:s övermäktiga militärteknologi. Mot terrorister behövs stora markstyrkor, främst infanteri och militärpolis. Sådant har Väst ont om. De värvade soldater som sätts in i Irak och Afghanistan är få och är inte motiverade att ta stora risker. De fordrar kraftigt understöd av flyg och robotar. De gör större skada bland oskyldiga civila än bland högmotiverade terrorister. Sådant stöter svensk opinion.
I Mellersta Östern är problemen ytterst känsliga. Iran betraktas, som nämnts, som en "skurkstat" av USA. Irak var det och ockuperades mera för att det ansågs ligga bakom terroranfallet i New York 11/9 2001 än för att det förmodades tillverka kärnvapen. Angreppet på Afghanistan (som ännu pågår) skedde för att det var ett tillhåll för terrorister. Det har däremot inte kunnat ockuperas av USA och dess allierade. Deras trupper räcker inte på långa vägar. De har därför sökt FN:s hjälp. Det har de fått. Därför är svensk trupp även där under NATO-befäl, än så länge i ett lugnt område som fredsbevarare.
Allt medan Väst fördjupar sig i dessa dilemman, förhåller sig Ryssland ganska passivt. Det ogillar vad som sker och sätter gärna en käpp i Västs hjul, nu senast i Kosovo. I övrigt ägnar det sig åt ekonomisk och militär återuppbyggnad. På sikt kan denna leda till en aggressiv politik "i skydd av" dess kärnvapenkapacitet. USA förmodas inte vilja riskera ett kärnvapenkrig annat än för sin egen omedelbara säkerhet.
Sverige har bortsett från detta. Den omfattande nedrustningen har gått ut över det nationella försvaret, medan stora summor satsats på utlandsstyrkor. De övas som om de tillhörde NATO, vilket det alltså inte gör. Det är att försöka sitta på två stolar! Nordic Battle Group är en värvad expeditionskår, som skall kunna insättas i länder utan infrastruktur. Att detta kan bli både svårt och tidödande bevisas av den lilla trupp, som nu skall till Tchad. Transport med båt till Kamerum och sedan längs mycket långa, halvbra landsvägar hotar att kosta hela avtalsperioden. Sådant tycks inte vara förutsett.
Svensk försvarspolitik är inte genomtänkt. Den spanar mot horisonten men ser inte närheten! Den ser inte sambandet mellan gasledningen i Östersjön och motsättningen mellan Ryssland och Polen/USA. Den ser inte att terrorbekämpning kräver mycket trupp, som vi får allt mindre tillgång på. Skulle terrorhandlingar drabba Sverige, då har vi knappast något att sätta in. Det borde vi i stället ha gott om, särskilt så länge vi är alliansfria.
Värnplikt för hemortens försvar behövs. Hemvärnet räcker inte och förtvinar utan en säker värnpliktsbas. Det är bra om detta kan behållas som en frivilligrörelse, men det kan göras värnpliktigt som i Norge. Det är en ganska bra lösning, när det saknas kaserner. Man kan ju återuppta lägerkurserna i ny form.
Börja på Gotland! Här finns under vinterhalvåret tomma semesterbyar nära Tofta skjutfält. På sommaren finns Fårölägret. Svenska örlogsflaggan behöver visa på Gotland, inte enbart i dess kustvatten.