Två olika säkerhetsperspektiv
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Henry Lindkvists önskan är respektabel men kan inte förverkligas av Sverige ensamt - inte heller av EU, om Ryssland inte vill. Gorbatjov ville nog, men han blev utbuad på Röda torget den 1 maj 1991 - ett halvår efter det han fått Nobels fredespris. Han tog bokstavligen sin hatt och gick. Sovjetunionen föll sönder och Jeltsin tog över det som blev kvar: Ryssland. Då frigjordes de ryska massmedierna och vi i Sverige fick för första gången se bevisen på vem som sänkt "Hansa" och skjutit ned DC 3:n. I övrigt utbröt tyvärr ett ekonomiskt kaos. Putin ändrade på detta 2000 och blev mycket populär. Ryssarna i allmänhet vill ha ordning och reda och bortser från demokratiska rättigheter i västerländsk mening. Dem har Putin inga varma känslor för. Anna Politovskaja var därför hans skoningslösa kritiker men medgav att "Gorbatjov tyckte vi inte om". Han var bara populär i Väst!
Vi i Sverige får finna oss i att Öst och Väst har svårt att möta varandra. Sedan 1812 för Sverige, tack vare dåvarande kronprins Karl Johan, en vänskaplig politik mot Ryssland. Den har bidragit till vår nära 200-åriga fred. Den allmänna opinionen är därför emot att vi ansluter oss till NATO. Ryssland misstror ju denna maktgruppering och gör f n vad det kan för att förhindra att Georgien ansluter sig till den.
Om Sverige vill fortsätta sin alliansfria politik med möjlighet att stå neutralt i ett krigsfall, då måste vi ha ett bra territoriellt försvar. Här borde Gotlands Nationalbeväring återupprättas - något mer är f n inte att hoppas på. Det är min ståndpunkt!