Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För drygt ett år sedan höll dåvarande DBW-ordföranden Bengt Jerkland sitt högtidstal i Åhsbergska hagen. Det kan man nu läsa i sällskapets nyss utkomna Minnesblad 2006. Det har rubriken "Frivilliga försvarsorganisationer - behövs de eller Vem vill ha ärtsoppa?"Bengt Jerkland vet vad han talar om. Han var Gotlands siste general med ansvar för just frivilligförsvaret här. (Över P 18 hade han inget befäl. Det var direkt underställt central stab på fastlandet.) Han medger inledningsvis att rubriken är raljant men också relevant. Därmed uttrycker han sitt tvivel men talar fortsättningsvis väl om frivilligorganisationerna.Han tycker att Försvarsmaktens nuvarande inriktning är väl avpassad även om det bl a går att diskutera "hur många utbildade soldater vi behöver". Det gör han dock inte - inte ens i fråga om Gotland. Dess frivilligförsvar berör han inte utan det är i allmänna ordalag han tar upp de problem som frivilligrörelserna ställts inför, när deras tjänster inte längre efterfrågas som förut. Han menar dock att de i alla fall behövs men mindre som välutbildade bevakningsenheter än som allmänt krishanterande - från strömavbrott, stormfälld skog o dyl till terrorhot. Då behöver de förstås få en hel del av sina pengar från annat håll än försvarsbudgeten, tillägger han.. Han råder frivilligorganisationerna att tänka nytt och hitta "nya kunder" genom att bilda kommunala "Frivilliga Resursgrupper". De stöds av Krishanteringsmyndigheten. De bör också samarbeta bättre med varandra än vad de gör i dag. Slutligen tycker han att de bör försöka ägna sig åt biståndsarbete i stället för nationens säkerhet. I detta avseende kan han knappast syfta på hemvärnsmännen, som han framhåller som välutrustade och kompetenta skyddsvakter med "mycket stora befogenheter".Bengt Jerkland gör sig inga illusioner. Att Regering och Högkvarter skulle ta ledningen och anvisa vilken väg de frivilliga försvarsorganisationerna skall ta, tycks han inte räkna med. Han uppmanar dem ju att själva lösa problem som borde vara Rikets! Detta framgår mycket tydligt i hans slutkläm, där han hävdar att frivilligorganisationerna behövs även i framtiden, "men de måste krydda ärtsoppan rätt om någon ska vilja äta den." Som brukligt är följdes Högtidstalet av ett föredrag av en särskilt inbjuden, bemärkt person. Förra året var det VD för Svenskt Näringsliv Urban Bäckström (f d riksbankschef m m). Detta är också återgivet i Minnesbladet och behandlar förstås näringslivet. Urban Bäckström vet också vad han talar om. Han känner t o m gotlänningarna, eftersom han tillbringat en del av sin skoltid i Visby. Han anknyter litet nostalgiskt till detta, t ex om sin upplevelse av den första "Almedalsveckan", som kom att beröva honom och hans kamrater den gamla tennisbanan i Almedalen. Hans tema var att näringslivet inte skall nöja sig med att vara opinionsspeglande utan opinionsdrivande. Ett av hans uttalande i detta sammanhang är: "Gotlänningarna är ett snällt, väluppfostrat folk som fogar sig i vad makten i Stockholm bestämmer".Så borde det inte vara. "Nej, det viktiga är att komma upp på barrikaderna, att säga ifrån så att det hörs och driva sin sak."Urban Bäckströms ord om gotländsk, obelönad foglighet kan mycket väl överföras på försvarets område. Kommunpolitiker har visserligen ingen befogenhet att driva försvarspolitik men de kan uttala sin oro inför den liknöjdhet med vilken statsmakterna behandlat och behandlar Gotland i försvarshänseende. Det har de knappast gjort tydligt. Återstår att lita till frivilligfolket! De har all anledning att uttala sitt missnöje och driva opinion. Partipolitik är dem främmande, men de är i sin fulla rätt att driva på i försvarspolitiken. Då blir de en folkets röst, som rikspolitikerna måste lyssna på. Var det kanske detta som Bengt Jerkland ville ha sagt men lät Urban Bäckström framföra i underförstådd klartext?
