Vårt insatsförsvar - vad är det?
Bengt Hammarhjelm redovisar situationen i det svenska försvaret, och jämför med våra nordiska grannländer. Hur står det till? Är Sveriges beredskap god?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En som med dräpande ironi har beskrivit tomheten i detta "insatsförsvar" är före detta utrikeskorrespondenten i Dagens Nyheter Olof Santesson. Han är ledamot i Krigsvetenskapsakademien och har i dess tidskrift nr 2/ 2007, under rubriken "Försvara landet med ett kompani", kommenterat ett besked som en Högkvartersrepresentant lämnade vid ett symposium den 21 februari i år. Pressad på ett rakt svar kunde denne då endast redovisa ett mekaniserat kompani!
Det är något bättre beställt med de styrkor, som skall skickas utomlands. Från och med den 1 januari skall en EU-stridsgrupp (med hjälp av finnar, norrmän och ester) stå i 10 dagars beredskap ett halvår framåt. Den stridande kärnan är en svensk mekaniserad bataljon (utan stridsvagnar). Den är inte avsedd för nationellt försvar.
I sin artikel påpekar Santesson, att informationen från ÖB och Högkvarteret är synnerligen bristfällig. Man tycks vilja dölja det verkliga tillståndet. I stället ägnar sig både de och ledande försvarspolitiker åt att tala illa om det nu raserade invasionsförsvaret. Bland dessa finns Håkan Juholt, den förra försvarsberedningens ordförande.
Han skriver i Värnpliktsnytt nr 8/2007, att detta var "en tom, kostsam kuliss utan omedelbar förmåga". Den beskrivningen passar faktiskt mycket bättre på dagens insatsförsvar.
Det gamla invasionsförsvaret var betydligt bättre. Inom ett dygn kunde det mobilisera avsevärda, välövade styrkor. På Gotland kunde cirka 5000 gotlänningar organiseras i en pansarbataljon med understöd av artilleri, luftvärn, kustartilleri m m. Fastlänningar kunde flygas över inom samma tidrymd. Detta skulle naturligtvis krävt kostsamma politiska beslut, men samma sak gäller ovannämnda sex bataljoner. Utöver dessa finns förstås diverse förstärkningsenheter, men mer än 40000 man kan ändå inte mobiliseras. Denna styrka skulle enligt 2004 års försvarsbeslut vara "omedelbart gripbar". Så förhåller det sig inte alls, något som Juholt icke berör i sin artikel.
Dagens Nyheter publicerade den 30 september en intressant jämförande faktaruta benämnd "Helt olika försvar i Norden". Den omfattar egentligen endast försvarsbudgetarna och de personella beredskaperna men bekräftar ändå, att Sverige i jämförelse med sina nordiska "småsyskon" är klart sämre rustat och ingalunda bättre än dem beträffande utlandsinsatser - trots den högsta försvarsbudgeten.
Norge, vars befolkning är knappt hälften av Sveriges, kan mobilisera dryg 103000 man, medan Danmark och Finland (med vardera ca 5 miljoner invånare) kan mobilisera drygt 45000 resp 342000 man. De norska och danska värnpliktiga hemvärnen är medräknade. Finland har inget. Sveriges är frivilligt (med många passiva medlemmar) och är alltså en osäker tillgång. Räknar man ändå med detta, uppgår den svenska mobiliseringsstyrkan till drygt 67 000 man.
Sverige, Norge och Finland har ungefär lika stora utlandsstyrkor, det vill säga 830, 630 respektive 770 man. Danmark har så mycket som 1300 man. Danskarna är nu i färd med att skicka 500 man med tunga stridsvagnar till Afghanistan. Där har Sverige 330 man, som endast disponerar något enstaka pansartransportfordon. Dagens Nyheters faktaruta är brutalt avslöjande!
Sverige tillhör inte NATO, varifrån alltså ingen snabb hjälp kan påräknas. Det gör inte Finland heller och har därför bibehållit ett självständigt invasionsförsvar. Norge och Danmark kan däremot som NATO-medlemmar räkna med förberedd hjälp.
Att den svenska obalansen beror på en alltför stor satsning på försvarsindustrin har varit känt länge men inte förklarats. Denna satsning har ju knappast med det minimala insatsförsvaret att göra - än mindre med utlandsstyrkorna. Flygplan, luftvärnsrobotar och örlogsfartyg är inte vad som efterfrågas av FN - det är marktrupp. Det har Sverige minst av!
Armén är så liten att den har stora svårigheter att sätta upp EU-stridsgruppen. När därför 170 man avses sändas till Afrika, tvingas Försvarsmakten utnyttja amfibiesoldater. De kommer säkert att klara uppgiften utmärkt, men de måste först omskolas från stridsbåtar till pansartransportfordon. Vad var då meningen med att utbilda dem i skärgårdsstrid? Den passar bäst i insatsförsvaret hemma. Det gör också flygvapnet, örlogsflottan, luftvärnet och de tunga stridsvagnarna. Det är deras dyrbara materiel, som kommer från den svenska försvarsindustrin. Den har omhuldats av tidigare regeringar trots accelererande nedrustning.
Att denna regering inte gör det, är strängt tagit logiskt, eftersom den tänker fullfölja 2004 års försvarsbeslut (som den var emot i opposition). Helt logiskt skulle det vara, om den lät de insparade industripengarna gå till att fylla insatsförsvaret med innehåll - i synnerhet markförsvaret. Så blir tydligen inte fallet. Det är nog inte gratis att avbryta materielbeställningar - inte heller att sänka skatter.
Regeringens försvarsnegativa åtgärder är svårförståeliga. Statsministern, liksom den inflytelserike finansministern, verkar helt ointresserad av försvarsfrågor. Den nye försvarsministern, Sten Tolgfors, betecknas av Håkan Juholt som finansministerns "marionett". Dennes framtoning i TV 1:s Agenda den 22 september motsade inte detta påstående.
Den nye folkpartiledaren Jan Björklund visade däremot i Adaktussons TV 8-intervju den 23 september att han förstår säkerhetsfrågor (inklusive Rysslands återupprustning) bättre än sina moderata regeringskollegor. Folkpartiet har även i övrigt visat ett ökande intresse för säkerhetsfrågor. Dagens Nyheters ovan nämnda faktaruta är ett tecken på detta! Dess tidigare medarbetares, Olof Santesson, debattartikel är nog ett annat sådant tecken.