Vem bryr sig om försvaret?
Sverige är inte en del av en militärallians. Utan denna återförsäkring borde det territoriella försvaret vara första prioritet. I stället är det uppdrag utanför Sverige som tilldelats försvaret som dess viktigaste uppgift, skrver Bengt Hammarhjelm.
Foto: Bjorn Larsson Ask / SVD / SCANPIX
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Länsstyrelsen, som ju har beredskapsansvar, ifrågasätter behovet av Tofta skjutfält (ett av rikets allra bästa) och kommunstyrelsen låter tekniska nämnden fritt få sköta förhandlingarna med Nord Stream om Slite hamnutbyggnad. De odlar vänskapliga förbindelser med Ryssland - i den mån tillfälle ges. Det gör de rätt i. Att världens näst största kärnvapenmakt skulle låta sin säkerhetspolitik styras av detta är dock för mycket begärt.
Gotland ligger mitt i Rysslands livsviktiga transportväg västerut - mer nu än när baltstaterna var sovjetrepubliker. På deras territorier kan Ryssland inte längre upprätta underrättelse- och förvarningssystem. Sådana måste i stället placeras under och på Östersjöns yta. Gasledningen och dess kontrollplattform spelar där en roll, övervakning med örlogsfartyg en annan. Ju längre västerut ledningen dras, desto lättare blir rysk kontroll av västerländsk elektronisk trafik. Detta faktum ligger nog bakom miljöministerns uttalande om att ledningen borde dras längre österut.
Vem annars bryr sig om rikets försvar? Statsministern bör göra det, men han tycks vara allt mer upptagen av ovidkommande problem. Utrikesministern verkar intressera sig för annat i storpolitiken och bagatelliserar Rysslands återupprustning. Det duger för stunden och förmodligen också för den återstående mandatperioden. Finansministern får därmed allt större handlingsfrihet. Om den nye försvarsministern kan begränsa den återstår att se.
Ryssland har inte, som USA, några kostnader för att sända stridande trupper till andra sidan jordklotet. Det behöver inga hangarfartyg i Indiska oceanen, men det behöver kärnvapenbärande ubåtar. De krävs för att göra Rysslands vedergällningsförmåga trovärdig. Den förmågan misstänks USA vilja neutralisera genom att upprätta ett förvarningssystem i Polen och Tjeckien. Detta accepterar inte ryssarna! Med utökad vedergällningsförmåga kan de kosta på sig militärt maktspråk bland annat i Östersjöområdet. Om USA/NATO i så fall endast har kärnvapen att sätta emot, då avstår de förmodligen. De vill knappast riskera kärnvapenkrig för annat än egna livsviktiga intressen. Detta vet Finland och de baltiska staterna. De prioriterar därför sina territoriella försvar, men de deltar ändå med FN-trupper.
Sverige gör tvärtom. ÖB och Högkvarteret arbetar nu intensivt på att få en EU-stridsgrupp klar till nyår. Detta visar sig medföra större problem än väntat. Generallöjtnant Jan Salestrand skrev om otillräckliga materielresurser i Svenska Dagbladet den 30 oktober. Om de dryga personalkostnaderna nämnde han inget. Det gjorde däremot Anders Isaksson i Dagens Nyheters ledare den 2 november. Han avslöjade att en menig soldat i utlandstjänst kostar två miljoner per år! Därtill kommer kostnaderna för hans/hennes utrustning, utbildning, transporter med mera.
Ledaren har rubriken "Farväl till värnplikten" och Isaksson anför där alla kända skäl för varför en yrkesmilitär är bättre än ett värnpliktsförsvar. Han har emellertid tungt vägande invändningar. Dessa yrkestrupper i FN-uppdrag skapar knappast fred utan upprättar i stället "protektorat" i bland annat Bosnien och Kosovo. Det är just tack vare yrkesarméer som USA:s och Storbritanniens ledare har vågat och kunnat sända invasionsstyrkor till Irak och Afghanistan. Där har de upprättat något som påminner om äldre tiders kolonier. Isaksson slutar: "Visst kostar värnplikten, men det kanske är priset för att lägga kapson på politikerna".
Om en svensk utlandssoldat kostar två miljoner per år, är det lätt att räkna ut vad två tusen skulle kosta. Det antalet har regeringen angivit som mål men ganska försiktigt. Det är inte antalet soldater det hänger på utan truppens kvalitet, har det hetat både nu och under förra regeringens tid. Ändå är det faktiskt antalet soldater som är väsentligt i ett främmande land, vars befolkning lever i osäkerhet. USA:s högteknologi hjälper föga i Bagdad. Där behövs många och hårdföra soldater. Det har USA ont om. Hjälp från EU skulle välkomnas - om än inte där så någon annan stans, där FN (det vill säga även Ryssland och Kina) skulle kunna godkänna det.
Det Isaksson indirekt varnar för är att svenska politiker med hjälp av en yrkesarmé skulle kunna ge sig in på sådana riskabla företag. De skulle kunna ge politiska poäng i EU och FN men riskera vår egen säkerhet.
I själva verket är det äventyrligt att sända i väg dyrbara utlandsstyrkor utan att ha återförsäkringar i en militärallians. Det vill varken regering eller opposition ha. Så länge de intar denna ståndpunkt, borde de i första hand säkra det territoriella försvaret. Det gör de inte!
Det är mycket förvånande och har drabbat Gotland hårt. Både länsstyrelse och kommun borde därför göra sitt bästa för att uppmärksamma detta. Den ryska gasledningen inger obehagskänslor och har ju en säkerhetspolitisk dimension.
Dessa gotländska myndigheter borde uppmuntra insatsförsvaret, inklusive EU-stridsgruppen, att utnyttja Tofta skjutfält och återuppliva gotlänningarnas intresse för sitt frivilliga försvar. Dess framtid är osäker så länge ingen regelbunden nyrekryteringen sker. Egentligen borde den säkras genom (frivillig) värnplikt här på ön. Det skulle bli en första motvikt till dyrbara yrkessoldater.