Vem skriver snärtigast, Johan eller jag?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det ovanstående är ironi och ska inte förstås enligt bokstaven.
Jag vill alltså sälla mig till Maria Björkmans lag och kritisera den raljanta stil, som Johan Eriksson visar upp. Själv såg jag inte årets föreställning men vänder mig ändå emot att referenten så demonstrativt fokuserar allt på gästartisten. Jag tycker inte att formuleringen "- - - fick Birgit Nilsson-stipendiaten den övriga ensemblen att låta som en samling Musse Pigg-figurer" ökar Marcus Jupither glans. Den slår enbart tillbaka mot sin författare och Jupither hade troligen blivit ännu gladare för berömmet utan den hånfulla jämförelsen med de personer som inbjudit honom att vara med.
På samma sätt tror jag att Johan Erikssons välförtjänta beröm av Stångaspelen skulle ha mått bättre av att han motstått frestelsen att nedvärdera andra kulturinstitutioner på ön. Han skriver "Glöm trista hembygdsgårdar och mossiga gutamålsgillen. På Stångaspelen är gotländskt kulturarv som allra bäst."
Ännu ett nonchalant formuleringsgrepp, som jag gärna hade sluppit läsa. Det enda gutamålsgille jag känner till är det med stort G. Under de 19 år jag varit med där har jag inte sett red. Eriksson på något möte, men ändå tycks han veta att dessa är mossiga.
Det är trevligt då pressen bevakar våra sammankomster, men det görs tyvärr inte alltid. Kom gärna till årsmötet, Johan, den sista söndagen i mars och se att vi har riktigt riktigt kul, eller varför inte åka till Levide bygdegård den 31 augusti till vår summaratingg.
Men klä dig rejält - så du inte får mossa på kläderna ifall jag har skrivit något ovederhäftigt jag också.