Krönika
Det börjar bli dyrt att leva. Runtom i världen kommer siffra efter siffra som visar på en inflationstakt vi inte sett på decennier. Det gröper ur värdet på våra pengar och priser på energi, livsmedel och bränsle skjuter i höjden. Det är en bekymmersam situation förorsakad av inte minst Putins anfallskrig mot Ukraina som skapat stora obalanser på den globala marknaden. Putins makt över gaskranarna till Europa driver upp energipriser som i sin tur har stora konsekvenser för jordbruk och industri.
Situationen är bekymmersam eftersom en stor anledning till prisutvecklingen är råvarubrist. För det saknar världens riksbanker verktyg. De kan justera räntor och påverka människors och bolags ekonomiska beteende. De kan trycka pengar och köpa statsobligationer för att stimulera ekonomin i lågkonjunktur. Men de kan inte trycka livsmedel, vatten och energi.
Det lämnar oss med färre effektiva verktyg att bekämpa inflationen och det kommer bli kännbart för hushållen. Inte minst framåt vintern när Putin med största sannolikhet kommer använda vårt beroende av rysk energi som ett vapen att söndra och splittra den europeiska enigheten mot den ryska aggressionen.
Det enda råd man kan ge till hushållen är att förbereda sig på sämre tider. Räntorna kommer med största sannolikhet fortsätta stiga och priserna på bränsle och livsmedel ser inte ut att sjunka i första taget. Det är därför inte läge för företag att passa på och höja priserna mer än vad inflationen i sig självt påverkar. Det finns tydliga tecken på att en del nu försöker sko sig på den svåra situation vi befinner oss i. Det är direkt omoraliskt och vad som krävs är istället samarbete från alla aktörer för att mildra utvecklingen så långt möjligt.
Varken stat eller kommun kommer kunna kompensera fullt ut för prisutvecklingen vi nu ser. Tidigare har jag skrivit om riskerna med en ökande populism och överbudspolitik i Sveriges riksdag. Risken känns alltjämt överhängande när partierna på högerkanten tävlar om hur stora skattesänkningar, kontantstöd och annat de är beredda att genomföra. Det vore olyckligt om 90-talet fick gå i repris. Låt oss hoppas att riksdagen samlar sig och nyktert analyserar situationen för att åstadkomma verkningsfulla åtgärder som tar oss ur krisen istället för att jaga rubriker i kvällstidningarna.
Detsamma gäller kommande avtalsrörelser. Här behöver man ta ett stort ansvar för att fortsätta erbjuda en reallöneutveckling för löntagare men hålla fast i principen att det är produktivitetsutvecklingen som ska styra lönebildningen och inte inflationen. Då är vi snabbt tillbaka i 70-talets hyperinflation.
Filip Reinhag - oppositionsråd (S)