Krönika
Just nu mullrar det betänkligt i vårt närområde. Ryska truppförflyttningar från Kolahalvön in i Östersjön och placering av trupp nära den ukrainska gränsen syftar till att sätta tryck bakom de omöjliga krav som Ryssland och Putin ställt på förändringar av den europeiska säkerhetsordningen. Såväl statsministern som försvarsministern har med all önskvärd tydlighet deklarerat att kraven är otänkbara.
Ryssland har under det senaste decenniet intagit en alltmer aggressiv försvars- och säkerhetspolitik i relation till Europa. De krav man nu fört fram innebär att Ryssland önskar få inflytande över hela östra Europa och Östersjöområdet. Inte helt olikt ordningen under kalla kriget och då i synnerhet relationen till Finland som tvingades konsultera Moskva i frågor rörande försvar och säkerhetspolitik.
Försvars- och säkerhetspolitik är de långa linjernas politik. Den svenska linjen har gått ut på att säkra svenskt självbestämmande och suveränitet och det bör också vara den fortsatta inriktningen. Nu höjs röster från allt fler att Sverige bör söka medlemskap i NATO. Det vore ett misstag. Det skulle sannolikt ytterligare bidra till att öka konflikten mellan Europa och USA och Ryssland vilket inte är vad situationen nu kräver. Det skulle dessutom äventyra det mycket djupgående och utvecklade samarbetet mellan Sverige och Finland.
Den svenska försvars- och säkerhetspolitiken behöver en bred folklig förankring. Det svenska folket önskar inte ett medlemskap i NATO. I en nyligen publicerad opinionsundersökning önskade endast 31 procent av väljarna ett svenskt NATO-medlemskap. Det vore fullständigt otänkbart att kasta den svenska säkerhetspolitiska linjen överbord utan ett brett folkligt stöd.
Även försvarsmakten behöver vara folkligt förankrad och den återuppbyggnad som den socialdemokratiska regeringen stått för med etablering av regementen runtom i landet, återinförd värnplikt och ökad försvarsförmåga bidrar alla till att stärka den förankringen.
Senast Moderaterna satt i regeringsställning såg man på och kallade försvaret för ett särintresse och avvecklade i stora delar det territoriella försvaret till förmån för en yrkesarmé till för internationella insatser. Även socialdemokratiska regeringar har fattat beslut som negativt påverkat den långsiktighet som krävs i dessa frågor.
Den svenska försvarsförmågan behöver nu fortsätta stärkas och samarbeten fördjupas och utvecklas men det skulle inte gynna Sverige eller den europeiska säkerhetsordningen om Sverige ensidigt skulle gå med i NATO-samarbetet. Sverige behöver fortsatt bidra till avspänning och nedrustning i en orolig omvärld.
Filip Reinhag (S), oppositionsråd