Krönika
Fyraårsdagen av #metoo passerades nyligen. Jag minns själv hur jag uppfattade det som skedde. Jag var nyförlöst, nybliven mamma för första gången och hade måttlig koll på nyheterna i bebisbubblan. Jag kunde dock inte komma ifrån en känsla av ”äntligen!”, och jag slogs också av kraften i den globala rörelse som #metoo stod för.
I kölvattnet av rörelsen skedde en del tråkigheter, men faktum kvarstår att världens kvinnor satte ljus på det många visste, men för få talade om – att kvinnors kroppar anses som allmängods, att det är så mycket man anses behöva tåla för att ens komma ifråga för gemenskap, jobb eller vad det nu månde vara.
På fyra år har mycket skett, sexualbrottslagstiftningen har skärpts och medvetenheten om att jämställdheten inte är ett faktum har vuxit. Jag oroas emellertid av hur diskussionerna går, hur mycket mark vi tappar mellan varje årsdag av #metoo. Att vi så snabbt hamnar i fördummande diskussioner om att det inte längre tillåtet längre att ge komplimanger, eller att man måste ha ett skriftligt medgivande för att få rulla runt i sänghalmen. Den typen av diskussioner måste rätas upp, fortare än kvickt.
Som många lyft, inte minst Eva Bofride på Gotlänningen, handlar #metoo om det oönskade. Om den oönskade kommentaren om ens utseende, om den oönskade handen på ens lår, om att bli ianspråktagen på ett sätt där man själv inte har kontrollen. Det kan i ärlighetens namn inte vara särskilt svårt att förstå.
#metoo har aldrig handlat om ömsesidig längtan mellan två människor, det har aldrig handlat om att begränsa vare sig interaktion eller samliv mellan jämbördiga, vuxna människor i stånd att fatta egna beslut. Det handlar om det oönskade, inte minst i relationer där företrädesvis mannen har ett övertag av något slag, i termer av makt.
Självklart ska kvinnor sätta gränser, kunna säga ifrån och ”visa var skåpet ska stå”, men ansvaret faller tungt på männen, att ta ansvar för sina egna handlingar, och inte begränsa kvinnors frihet och rätten till sin egen kropp och till att leva fria liv.
Det fastslås i olika sammanhang, inte minst på politisk nivå, att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Om vi menar allvar med det, ska vi också vara klara över att det återstår en hel del arbete för att de som kom till världen när #metoo exploderade, ska träda in i en annan vuxenvärld än den vi i dag kan erbjuda. Kvinnor lever i ofrihet och respekteras inte på samma villkor som män. #metoo är relevant alla årets dagar, och kommer så att förbli, så länge mäns oönskade beteende fortgår. Vid sidan av klimatfrågan är det här en av vår tids ödesfrågor.
Hanna Westerén (S), riksdagsledamot