Krönika
Gång efter annan har man fått höra eller läsa att Kamala Harris varit osynlig som vice president, så drar man slutsatser utifrån det. Så var det klart. Dessutom är hon kvinna och svart. Mångkulturell existerar i få journalisters vokabulär eller historieskrivning. Vita män som skulle tämja vildmarken for till Västindien och lägrade urbefolkningen, ville inte göra jobbet utan importerade slavar från Afrika, fick blandningen kreoler som är ett tydligt exempel på kolonialismen och vita mäns framfart.
I stället fortsätter man att skuldbelägga Kamala för en verklighet hon inte åsamkat genom att födas och naturligtvis måste hon benämnas svart. I Sydafrika skulle hon ha kallats färgad. I Amerika borde hon varit röd om vi skall följa bibelns vit, gul, röd och svart gör detsamma har han sagt.
I praktiken är Kamala Harris ett barn av kolonialism. Så finner man en pappa från Sydostasien. Det är mammans hudfärg man plockar upp. Varför?
Hur kan hudfärg fortfarande ligga i främsta rummet vid jobbkvalifikationer när vi numera inte tillåts använda ordet svart i litteraturen.
Vad fortfarande journalister sysslar med är att själva tala maktspråk och osynliggöra en kvinna på samma sätt som president Biden osynliggjorde henne genom att ge henne för lite utrymme i vita huset. Det handlade inte bara om att hon som vice president skulle hålla en låg profil. Bidens svaghet är eller var ju att inte släppa taget om makten. En stark utlevande tydlig kvinna skulle göra hans ålderssvaghet än mer lätt att uppfatta. Hon skulle ha blivit väl synlig som kvinna och utgjort något efterlängtat i detta sexistiska land. Michelle Obama hade en roll som presidenthustru och kunde leva ut och ta plats på ett helt annat sätt och blev därför tydlig för amerikanen i gemen. När det skrivs om henne finns knappast epitetet svart. Då blir det Michelle. Makthungriga män tål inte konkurrens. Alltså garderoben, osynliggöra en kvinna, och den tuffaste uppgift i USA:s historia invandringen tilldelades hon. Är någon förvånad? Envis har Biden visat sig vara.
Det finns en grå odefinierbar zon i journalistiken, men glöm inte också journalistisk tystnad. Fråga dig om den är pålagd av överrockar på redaktionen eller en okunskap man inte har ork att ta fatt i. Hur många journalister önskar hitta någonting att säga eller skriva om som berör långt fler människor än de som står närmast dem. Inte valsa runt i samma sak.
Tillåter sig en journalist att penetrera vad som gömmer sig i tystnaden, i det outforskade eller i det outtalade? Och tillåt mig att fråga: vad gror och växer i gömmorna?
Mångkulturell är ett begrepp som har många dimensioner i en värld av idag och borde inte bromsa någon. Framförallt inte en kvinna. Det som var en gång i och följer med det patriarkala arvet lever vidare om man inte fördjupar sig i historien. Inte bara den vi fick lära oss i skolan utan också kvinnohistorien och mäns behov att fortsättningsvis osynliggöra kvinnor. Fråga sig borde varje man om vad som finns under ytan och varför man som person har en ståndpunkt i vissa frågor, en ståndpunkt man har svårt att penetrera. Om Harris skall klassas svart, borde många hjärnor kallas avtrubbade.
Ingrid Thunegard, oberoende skribent