Krönika
Människor på flykt är på något vis evigt när ondskan och maktfullkomligheten aldrig dör. Har man som jag växt upp under och efter andra världskriget infinner sig bilder som nutida människor inte känner till. Jag for med Ungdomens röda kors till Tyskland1955. Vi, tonåringar som det hette, skulle förbättra relationer efter kriget. Jag bodde i en familj vars far krigade för Hitler och modern flyktade med tre små barn från dåvarande Posen i Polen när ryssen ryckte fram. Ömsom vandrade hon ömsom åkte tåg till Schleswig-Holstein. Bönder tog emot arbetskraft men ingen ville ha en kvinna med tre munnar att mätta.
När flykten från Baltikum blev ett faktum till hösten 1944 då gränsen stängdes från svensk sida tog man emot dem, avlusade alla och gav dem choklad och limpa. Sen sändes de vidare till fastlandet. Många, när de fick lov att välja bostadsort, återvände till ön eftersom den låg närmast det egna landet om kriget tog slut. Några lärde sig aldrig svenska eftersom de trodde sig vara på väg hem. Vad få kände till var att den Sovjetiska regeringen bad Sveriges regering att lämna ut inte bara båtar utan samtliga balter november 1944. Då cirka 30 000. Dokumenten finns i riksarkivet och Sverker Åström som var ambassadsekreterare förhandlade Alexandra Kollontaj ambassadör var medlare. Flyktingar som anlände ön i krigets slutskede militärbalter och tyska soldater internerades på Lagerlingen och utlämnades till Sovjet. 2 400 tyskar till Riga i december 1945, balter något tidigare.
Att återvända till sin boplats efter ett krig är inte enkelt det lärde jag mig genom den familj jag bodde hos och fortsatte att besöka. Bostaden kan vara utplånad eller övertagen av någon annan. I Baltikum var det ryssar som flyttat in. Så kan det bli i Ukraina. Inte heller en make eller far som dött eller uppgavs saknad i strider återfanns.
Att återvända till sin gamla by, eller gata innebar att du plötsligt stod öga mot öga med grannar som angivit dig. Eller angivit judar i kvarteret. I Ukraina skall ryssar och ukrainare efter strider åter samsas med varann. Inte helt enkelt. Hat föder hat. Våldets mekanismer är oändliga.
De afrikanska länderna ställer sig annorlunda till kriget i Ukraina. De inser att Putin för ett kolonialkrig de själva upplevt. Att Putin ifrågasätter de gränser i öst, som europeiska länder på liknande sätt på sin tid har skapat i Afrika med det då rådande kolonialväldet. Länder som uppstod i samband med Sovjets upplösning. Kenya försvarar Ukraina. De menar att samma onaturliga gränser som finns överallt i Afrika, också uppstått i Östeuropa, där stammar och släkt bor på olika sidor i olika länder. Det skapar krig och tumult. Andra afrikanska länder tiger still, eftersom många styrande har utbildats i Sovjet när väst svek.
Våldtäkterna som krigföring är inget nytt. När min tyska barndomsvän i vuxen ålder sökte visum till Polen fick hon nej. Hon fann då att hennes som hon trodde far i själva verket inte var hennes biologiska far. Kvinnors utsatthet i krig finns aldrig med vid förhandlingsborden. De är och förblir ett redskap i krig.