Krönika
Man lär hela livet och man överraskas ständigt. Av livet. Från ena stunden till den andra är jag änka efter att i månaderna ha kallats frugan. Men det är världsligt. Det är vad som följer med änkeståndet som är både upprörande och rent ut sagt plågsamt. Du står vid bensinmacken och skall tanka din bil. Plötsligt säger pumpen att kortet inte gäller. Efter flera försök går det upp för mig att maken från sin himmel har stängt ner sina konton eller kan det vara Skatteverket.
På en gång är jag inte bara änka utan också halv människa och nu börjar eländet. Att ringa banker. Vilka tillgångar har jag, hur stora lån har vi, är det amorteringar på gång och när? Koder har vi gett varann till allt och alla. Satt av pengar på gemensamt konto för ny VA. Men nu strömmar nya fakturor in. Och, och Begravningskostnader, varför talade vi aldrig om begravningskostnader. Om jordbegravning och kremering, annonser och livets slutskede talade vi, men aldrig om begravningskostnader.
Åh så alla dessa avtal jag sällan brytt mig om. Avtal på el, värme, tele? Då går jag i taket. Att ringa Geab är hopplöst. När jag äntligen kommer fram ber jag om en blankett för dödsboflytt. Inget händer. En vecka senare får jag en flyttanmälan där den döde maken skall tala om varthän han flyttar och själv skriva under. Ringer igen nu kl 09.30 vid öppning, hamnar i kö med alla dessa ”snackisar” som företag kastar över en. Frågar om jag skall fylla i att maken flyttat till himlen? Nej, får jag svaret du bara fyller i. Jag blir rasande och frågar varför de inte kan besvära sig med en blankett för dödsbo eller skicka med en förklaring och ett kuvert. Har ni råd med ett kuvert GEAB för flytt av dödsbo?
Sen kommer autogiro. Den gode maken har betalt räkningar. Banken stängt ner konton. Autogiro ligger på hans padda. Nu måste jag till stan för att hitta alla företag på autogiro. Visst data kan vara bra men pappersfakturor är bättre. I alla fall för dödsbon.
Sen är det fiber. Fakturan kommer. Ständigt små bokstäver. Hur hitta OEC nummer. Störa folk. Jag är 80. Ögonen inte de bästa.
Så pågår dagarna mitt i sorgen.
Telia tar dock priset. Telia som flyttat från Adelsgatan har blivit en säljstation. Att hjälpa till med avtal i butiken i Visby är stört omöjligt. Nu gäller ringa eller nätet. Där tar det stopp för mig. Veta får jag att jag inte har något avtal på vår fasta telefon och vi betalade dyra teleräkningar i brist på mobil täckning i huset. Hur dyrt får jag naturligtvis inte veta men om jag ringer Telia, skall jag få ett så bra avtal sååå. Jag får en telefontid nästa dag. De ringer nånstans ifrån naturligtvis på min mobil som inte har täckning. Jag står just utomhus måste identifiera mig. HUR, hur då, ropar jag? Och så försvinner rösten.
Jag åker in till telebutiken igen. Köar ånyo 45 minuter i ett kylslaget Tempo. En dörr som hela tiden åker upp. Denna gång får jag en kod på papper. De ringer mig men inte på den fasta telefonen jag bett om. Ingen mobiltäckning naturligtvis. De hör mig skrika försvinner men avstår återuppringning. Ett tredje varv till Teliabutiken, bensin är dyrt. Får en ny kod och ny tid. Vet ännu inte om jag lyckas få ett nytt teleavtal. De lovar guld och gröna skogar i Teliabutiken men utan ansvar.