Krönika
Man kan göra hur många reportage som helst från äldreboende, sjukhusmiljöer, visa bilder på möten befriade från kyssar och famntag. Det ger ändå inget av den känsla som människor utsätts för när de blir fråntagna sina anhöriga. Inlåsta. Våldsamma känslor inombords, djup sorg och en oändlig saknad uppkommer. Det gör helt enkelt ont.
Att hamna på sjukhuset för operation och bli alldeles ensam på rummet, om det så är för bara en eller två nätter ja det är kusligt. Du har inget dagrum att gå till. Bara en stängd dörr som slås upp emellanåt. Personalen är aldrig så vänliga, men den närhet du ger dina kära i samma stund är något helt annat. Värme och närhet är lika med medicin. Ypperligt för tillfrisknande. Råkar du bli allvarligt sjuk och blir liggande på någon avdelning i många dagar är det etter värre. Du ser ambulanspersonal kliva in med visir i ditt hem och hör knappt frågorna som kommer bakom pansaret, ser en nära anhörig försvinna med ambulansen och inser plötsligt att du inte kan vare sig hoppa in eller ta bilen och följa efter. Nu är du ensam och allt är bortom kontroll. Visst du får ringa men det ständiga bytet av personal försvårar det hela. Ja, jag kan förstå att det är en ruljans med personal i dessa tider för att de inte skall bli uttröttade. Framförallt på infektion.
Du vill besöka den du har kär. Du vill hålla honom eller henne i famnen. Tala, smeka vara närvarande. Hur skall du veta per telefon hur allvarligt läget kan tänkas vara. Kanske har du bara dagar eller stunder kvar i livet tillsammans.
Alla dessa starka känslor försvinner mellan raderna i reportagen, för att inte tala om i bild om du inte hejdlöst gråter. Bara tappert svarar reportern. Din ensamhet syns inte. I praktiken är vi så ensamma var och en på sitt håll och inga tidsbegrepp existerar.
Korttidsboende i coronatider är strikt. Så strikt. Du får besöka din anhörig på utegården efter att ha bokat tid. Ni sitter där på var sin sida om ett träbord med en glasskiva emellan. Goda öron är nödvändigt. Ta på varann, icke. O så plötsligt vänder regelverket. Det brakar loss. In travar anhöriga på rummen också barn, samtidigt som Coronaviruset tar fart. Jag förstår ingenting. Ut vill vi i friska luften, inte in på rummet men Korpens utsida är parkeringsplatser. Var finns grönområden intill boendet. Grönska och ren luft för inneboende sjuka och gamla. Vi går runt huskroppen. Framfart stängd. Urtrist kära politiker, så trist och människoovänligt när det borde vara natur inpå knutarna, bladverk. Vatten som rinner och brusar i gamlas öron. Blomprakt som glittrar i ögonen. En grönska som ger livslust.