Debattserie
Frihetens gränser
Almedalsveckan har varit en politisk högtid alltsedan Palme första gången klev upp på det där lastbilsflaket. Det har kommit att bli något som inte bara angått socialdemokrater utan också hela det politiska etablissemanget i Sverige och setts som ett mönster för hur demokratisk politik kan vara i sina bästa stunder.
Att Almedalsveckan, nu genom tillfälligheternas spel, ges en möjlighet att söka sig tillbaka till det som var är kanske en omöjlighet, eftersom dess tillkomst var beroende av en unik personlighet med förmåga att väcka engagemang långt utöver det vanliga. Politisk medvetenhet blev genom Palme en hårdvara.
Att den politiska verkligheten i dag ser helt annorlunda ut än den gjorde i slutet av 60-talet och under 70-talet är uppenbart. Engagemanget för politik har falnat, det polariserade bråket mellan intressegrupper har tagit över arenan. Politik är inte längre något som växer ur idéer om hur framtiden ska kunna utvecklas för att förbättra samhället för alla utan har främst kommit att bestämmas av ett köpslående om röster efter vars och ens egenintresse. Det talas nu allmänt om demokratins kris.
”Att tänka fritt är stort men tänka rätt är större” är de ord som finns präntade i guldrelief ovanför ingången till Uppsala universitets gamla aula. Orden har alltid känts uppfordrande, Friheten måste ha en erfaren grund i ”kunskap och vett”. Det hävdade den svenske författaren och filosofen Thomas Thorild, när han inför Gustav III och ett stort auditorium av opponenter i aulan 1788 framgångsrikt försvarade denna sin tes, att människan visserligen har sin rätt till fria åsikter, men ”att sant vett” alltid är att föredra framför ”falskt vett” och att den ”sanna friheten” inte har någon ”större fiende än den falska”. Detta Thorilds sätt att säga att frihet har med kunskap att göra är en viktig utgångspunkt för alla demokratiska processer.
Den andra utgångspunkten är att ingen människa egentligen är fri utan sitter fast i sina av omständigheter givna förutsättningar och alltså inte tänker fritt, än mindre rätt. Men åsikter kan man likväl ändå hävda och varje liten åsikt kan dessutom genom pränt upphöjas till någon slags sanning genom mediala processer. Och har man en gång satt sig fast i en åsikt, så är det svårt att tänka om, eftersom det oftast handlar mer om känsla än förnuft.
Vad det hela får för konsekvenser vill jag återkomma till. Och det har att göra med att mitt vacklande politiska engagemang övervunnits genom en, låt oss kalla det, ideologisk pånyttfödelse. Insikten om att demokratin behöver ett ideologiskt innehåll (och inte bara en form) för att kunna bli ett verksamt kontrollmedel för marknadens och kapitalets förlöpningar, har länge varit min övertygelse, liksom att demokrati väger alltför lätt i förhållande till ekonomi. Också att Kung kapital behöver en regulator och att den vackra tanken om demokrati inte bara behöver frihet utan också fasta gränser, grundade i erfarenhet, kunskap och vett, har varit min socialistiska övertygelse manifesterad som socialdemokrati. Att det politiska engagemanget vunnit ny kraft beror på att de socialistiska tankarna nu funnit sin fasta och allt övertygande historieskrivning genom Thomas Pikettys forskning om ”ojämlikhetens historia” och dess krav på ”deltagande socialism” i mastodontverket ”Kapitalet och ideologin".
Det har fått mig att skriva två kommande artiklar om kampen mellan idealister och realister och om en tänkt Eurosocialism.
Hans Söderberg