Krönika
I Sverige pratar vi ogärna om pengar eller politik. Väder och bostadspriser däremot funkar fint att lufta i sociala sammanhang. Vid irritation sträcker sig en del till att rasa anonymt bakom tangentbordet på nätet. Men sällan vågar någon tycka olika på en middagsbjudning. De få som gifter sig över partigränserna möter höjda ögonbryn och oförståelse. Håll dig till ditt gäng är budskapet. Alla måste vara överens i landet lagom. I USA är det tvärtom. Förhoppningsvis kan Almedalens comeback ge nytt syre till det öppna och vänliga demokratiska samtalet.
På en promenad nyligen i Minneapolis noterade jag hur nästan varje hus i villaområdena hade plakat med budskap uppsatta på tomten. ”Please care for our homeless neighbors”, ”Black Lives Matter”, ”All Are Welcome” är några exempel. USA är starkt polariserat politiskt, men den där entusiasmen att lyfta sina hjärtefrågor till alla saknar motsvarighet i Sverige. Några undantag finns och Almedalsveckan är ett. Nästa vecka samlas alla riksdagspartier, civilsamhället och företag i Visby för att prata om ett bättre samhälle. Vägen dit ser olika ut, men här förs öppna samtal även med meningsmotståndare. På Almedalen är det ingen som duckar för att tycka till eller glatt debattera.
Tänk er plakat med porträtt av Annie Lööf, Miljöpartiets lösning på energikrisen eller Socialdemokraternas viktigaste vallöfte uppsatta på balkonger och tomter. Vore inte det något för att liva upp och ta tillbaka det sunda demokratiska samtalet? Det som förs öga mot öga familjer, grannar och kollegor emellan. Utan att behöva riva varandra i stycken. Istället vrida och vända på argument och snälltolka.
Almedalen kommer i ny paketering i år med halverad vecka och fysisk återkomst efter pandemin. En del aktörer har hoppat av sen sist och det blir intressant att se hur det slutar. Är det sista gången i ett utarmat arrangemang eller en bra nystart för en pågående politisk dialog som kan pågå året runt? Inte bara några dagar varje sommar och ett par veckors kampanjer och tuff debatt innan valdagen. Det demokratiska samtalet förtjänar mer än så. Väljarna behöver mer fakta och olika vinklar att ta ställning till. Goda förebilder finns, Göran Greider och Barbro Westerholm är två politiska varelser och motståndare som debatterar i saklig och vänlig ton.
Rent bokstavligt talat är den amerikanska versionen av plakatpolitik en rolig och inspirerande grej som USA kan bättre än oss. Den blyge svensken borde våga tycka mer. Det är inte farligt.