Krönika
Eva Bofride och Malin Stenström lyfter i tisdagens tidning den oerhört allvarliga och samtidigt oerhört viktiga problematiken som är mäns våld mot kvinnor, vilket även kommer att följas av en rad artiklar. Och all heder till dem. De, och andra med dem, efterfrågar även manliga röster i debatten och jag kan inte annat än hålla med, vi män har ett gemensamt ansvar för våldet.
Den gemensamma nämnaren för mäns våld mot kvinnor är just män och mäns våld. Våldet riktas inte bara mot kvinnor utan även mot andra män, och mot barn. Vi män är våldsamma. Alla män kanske inte slår, men våldet är ändå något vi alla har gemensamt. Och det är inte bara slagen, eller till och med morden, som det handlar om, det är bara de yttersta symptomen för sjukdomen.
Det krävs att alla vi män inser vår roll och position i detta. Det är upp till oss. Det krävs att vi tar avstånd, inte bara från våldet utan från alla former av övertramp såsom hot, ofredanden eller sexistiska ”skämt”. Vilket inte alltid är lätt, det kräver sin man att våga säga ifrån, att säga stopp, såväl i manligt kodade miljöer som i samhället i stort. Men manliga gemenskaper får inte fortsätta vara en grogrund för kvinnoförtryck.
Gemensamt för män och mäns våld är också att många av oss män kan ha svårt med att hantera och prata om våra känslor. För de patriarkala strukturerna i samhället ger inte bara upphov till mäns våld utan de begränsar även utvecklingen av vår känslohantering och kommunikation, män ska ju inte prata om sina känslor. Och de brister som detta riskerar att leda till hos oss män riskerar i förlängningen att leda till våld och att skada dem runtomkring oss. Dessutom riskerar de även att skada oss själva. Men det finns hjälp att få, och att söka hjälp är inte ett svaghetstecken, tvärtom, det är i själva verket ett tecken på styrka.
Alla vi män måste ställa oss själva frågan: ”Hur hamnade vi här?” För alla vi män har våra brister, som vi måste arbeta med varje dag. Det är en process men den börjar med att vi pratar med varandra, med våra bröder, våra söner, med våra fruar, våra partners, våra systrar, våra döttrar. Det är vår förbannade skyldighet. Det är nog nu.