Krönika
Det är dags att i klartext tala om äldre och äldrevård. Det pågår så mycket politiskt snicksnack som knappast är verklighetsförankrat.
Alla blir vi äldre oavsett om vi vill eller inte. En del har glädjen att vara friska livet ut innan det säger plopp. Andra blir sjuka. Kroppar som ger efter på olika sätt och leder till rörelsehinder och multisjuka.
Vad dör man av? Ja enkelt kan man i dag säga att det antingen är hjärta, hjärna eller cancer. Vården är därefter.
Det som glöms bort är att det finns två grupperingar äldre. Ensamstående som i sin ensamhet behöver hjälp och sammanboende par där den ena ofta behöver hjälp långt före den andre i den kroppsliga nedgången. Det är fint om ensamstående får ett genomtänkt äldreboende. Men inte bara boende som politiker utlovar, alltså tak över huvudet utan också ett innehåll där personal inte springer som råttor för att upprätthålla något slags basverksamhet, där ingen har tid att måla naglar på kvinnor eller klippa håret på män. Framförallt inte ge tid till motion, frisk luft och dagligt skoj.
Den andra gruppen, det äkta paret och dess behov talar man tyst om, tiger oftast ihjäl. Där den ena maken blir svagare före den andre och den andre blir mer eller mindre vårdare och sakta slits ner till fotknölarna.
Finns ju hemtjänst, säger ickeberörda. Ja visst men ingen mänsklig kropp fungerar som klocka. Hur mycket material av underlägg, byx och blöjor som tillförs hushållet för kiss och bajs och kräk och spill, så måste någon ta hand om allt om klockan så är 04.
Någon är en hustru eller en man. När hemtjänsten kommer är urinen på golvet upptorkat, kissflaskor spolade, lakan bytta och en tvätt igång i tidiga morgonstunden.
Ligga i timmar i sin egen urin är inget en åldring eller anhörig eftersträvar. Speciellt inte om makar har en dubbelsäng.
Finns ju kortis som avlastning, ropar man och avfärdar verkligheten. Det spelar ingen roll hur kortis fungerar. Du lämnar in någon, med eller mot dess vilja och det blir ett avbräck i en relation. Inte helt kul. Leder snabbt till depression för den ivägkörda. Den vila den sammanboende behöver, äts upp av dåligt samvete. Kroppslig närhet i åldrandet är en viktig ingrediens i det levande livet. Människor i alla åldrar, makar behöver i stor omfattning värme, gullegull och god näringsrikt tillagad mat. Nu fylls vårt hem av näringsdryck. Ingen ger en förklaring i skillnad mellan den smoothie jag gör om morgonen eller saften jag tillreder.
Flytta till något mindre sägs allt som oftast. De som hurtigt förespråkar detta inser inte hur äldreboende på marknaden planeras utan koll på äldres behov av ytor. Det tillkommer väldigt mycket som inte platsar i förråd någonstans utanför lägenheten dit trötta rullatorben knappt orkar ta sig. Byggbolag låter rita in ett större rum som sängkammare, där paret förväntas sova i 20 kvm oavsett om kroppens flöden förvandlar sängkläder till väta och nattron försvinner. Och med sina gråa ögon snubblar den äkta maken eller makan på någon rullator eller rullstol eller fan vet vad som skall till för att livet skall fortsätta. Det finns inget tänk hur verkligheten ser ut för gamlingar och vad som krävs för att underlätta livet för dem som bistår i vått och torrt. Ingen ställer frågor om verkligheten. Sovrummet blir upptaget av en person men gammal byggtradition planerar fortfarande för dubbelsäng men knappast för livets nödvändigheter. Här byggs och byggs utan eftertanke om dagens åldrande och behov. Det är dags att inse att tider förändras innan man lagt fast en massa dumheter.