Krönika
Dagens nyheters ledare den 26 mars återkallar Håkan Juholts fina linjetal som nyvald socialdemokratisk partiledare. Socialdemokrater fick då höra ett tal som förde tankarna till de fröjder som Olof Palmes bästa tal skämt bort oss med. Och det Juholt sa var egentligen inte särskilt utmanande, bara varnande för det marknadsliberala ekonomiska tänkande som byggde under för ojämlikhet och undergrävde ädla känslor för den kollektiva solidaritet som alltid varit ett socialdemokratiskt klassmärke.
Egentligen var det en sansad mittenpolitik han pläderade för, satsning på det gemensamma och jämlikhet – inte nån häftig ”vänstersväng” att varna för som DN gör. Och alls icke jämförbar med de tankar om ekonomisk demokrati som förts fram under 1970-talet och skrämt borgerligheten och näringslivet. De urvattnade löntagarfonder som genomfördes kunde svepas undan under den nyliberala störtvåg som följde.
Att S opinionssiffror snabbt dalade under Juholteran var mer en medieeffekt med häftiga misstänkliggöranden av personen Juholt än ”avsaknad av politisk kompetens” som DN menar. Men viktigast är kanske ändå sveket från många etablerade S-politiker. Istället för att sluta upp kring sin nya partiledare sköt de honom i sank. (Väl beskrivet i Suhonens bok "Partiledaren som klev in i kylan")
Det är närmast ett okvalificerat skamgrepp som DN använder sig av i ledaren, när man vill att S inte ska känna sig lockade av den kritik mot den i dag förda politiken som finns ute i de socialdemokratiska leden. Nu ser man helst att S fortsätter på den inslagna januarivägen, som så mycket präglas av liberal politik i L- och C- tappning.
Som den i grunden socialliberala tidning som DN är, så vill man förstås, att S ska slå vakt om en sådan hållning, när Liberalerna visat sig oförmögna att enas om en socialliberal politik. Nu står hoppet till S och C. Det vore ju en nåd att stilla bedja om, att C skulle kunna återknyta till den ansvarspolitik (ekonomiskt sett) som Olof Johansson en gång i tiden stod för i sitt samarbete ned S under Göran Perssons tid och som bröts så abrupt av Maud Olofssons ”högersväng” och skapandet av alliansen. Centerpartiet omvandlades i grunden och intog en nyliberal hållning, som så när sköt partiet i sank med olika stolligheter på agendan, när den nya partiledaren Annie Lööf bestämde färdriktningen.
I dag verkar Lööf ha återvunnit förtroendet som en sansad, socialt ansvarskännande och klimatmedveten politiker, som skulle kunna vara en för S välkommen samarbetspartner, när nu Moderater och Kristdemokrater ”hotar” med att gå armkrok med Sverigedemokraterna i en ny konservativ gruppering. Det är svårt att tro att ett sådant block i svensk politik skulle kunna ha stöd i svensk opinion. Därför räddas vad som räddas kan tycks man på DN:s ledarsida resonera.
Men vad som då erfordras är att C tonar ner sin nyliberala hållning och bereder vägen för en ny ekonomisk politik för mer jämlika levnadsvillkor. Något som jag tror är väl förankrat i de breda centerleden. Som gammalt folkrörelseparti har man en hel det gemensamt med en socialdemokrati som gärna ser till de breda folklagens bästa med det av Juholt i linjetalet utpekade ”sociala” ansvaret i första rummet, som namnet Socialdemokrati ju säger.
Det är alltså aldrig fråga om en ”vänstersväng”. Det är mycket allvarligare än så. Det handlar om en nödvändig tålmodig reformering av kapitalismen. Att tro att demokrati nödvändigtvis måste kopplas samman med kapitalism är en tanke, som borde vara övervunnen vid det här laget.
Hans Söderberg