Krönika
Opposition och fel uppfattning om den politiska ledningen i länder leder till hot, misshandel och mord i omvärlden. Satir och ironi används av modiga personer med fel uppfattning. Kanske kan sådant skydda, eventuellt rädda livhanken.
Jonathan Swift skrev Ett anspråkslöst förslag på 1700-talet i England, i Sovjetunionen fanns Krokodil, skrattretande satirisk.
I demokratier där public service har svag ställning, används förtal, hot och lögner för att skrämma och tysta oppositionella. I USA presenteras ”alternativa fakta” av administrationen i Vita huset, i lojala kommersiella kanaler, och på betald annonsplats.
I årets amerikanska presidentvalskampanj såg jag på TV hur den närmaste familjen, son och hustru, stöder den republikanske kandidaten. Sonen ryter passionerat, målar upp hur socialismen och företagens död under kommunismen kommer att drabba landet om den demokratiske kandidaten får folkets röster. Andra hot mot landets storhet är exempelvis sjukförsäkring för alla amerikaner.
Hustrun, välsminkad, ser in i kameran och lovprisar makens ledarskap. Ännu har jag inte sett sådant i Sverige.
Smittspridning pågår. Vi bör skydda oss. När det gäller smittor som drabbar omdömet fungerar inte fysisk distansering. Inte heller god handhygien. Alternativa fakta är titeln på en bok av Åsa Wikforss. Den gör oss bättre rustade att möta mediala och andra farsoter. Läs!
En natt drömde jag att jag mötte Groucho Marx. Han såg trött och sliten ut. På grund av smittan gav jag honom ingen värmande kram. Han såg ut att leta efter något. Jag bestämde mig för att hjälpa honom att leta. Vi gick längs Triumph Aveny, på solsidan låg ett kort. Jag gav det till Groucho. Han läste mycket långsamt, med tydligt uttal:
It is not over until the fat leader leaves. (Det är inte slut förrän den feta ledaren avgår).
Inget hände. Groucho stod som förstenad och lyssnade. På det vita marmorbordet stod en blå och vit transistorradio. En kvinnoröst upprepade med hög röst:
Den mannen är pinsam för landet. Ju mer han pratar desto längre bort kommer vi från målet: Amerika, The Great Nation. Hans uppträdande och språkbruk passar inte i politiken. Genom sitt ledarskap gör han nationen till en global skamfläck.
Visst är det förfärligt oförskämt att säga något sådant, sa jag till Groucho.
Han svarade inte, vände sig om och pekade på ett litet flygplan. På flygturen somnade vi båda. Planet landade nära The Swamp. Bakom avspärrningarna såg vi The Great House och en gigantisk utomhusscen. Vi satte oss nära scenen. Bob Dylan satte sig bredvid mig till höger. Vi skakade hand. Hans handslag var fast, det varmaste jag någonsin känt.
Till vänster på scenen en kvinna, hårt sminkad med ungdomligt utseende. I handen höll hon något som såg ut som ett manuskript. Hon höll det dolt för att publiken inte skulle se det. Hon riktade blicken mot publiken. Bredvid henne stod en man med väl tilltaget midjemått. Den svarta kavajen var oknäppt. Den röda slipsen såg konstig ut, den hängde ner till knäna. På huvudet bar han orange peruk. I handen höll han en retrodesignad mikrofon. Hans röst:
It´s now or never, come hold me tight. Kiss me my darling, be mine tonight…
Ljudupptagningen bröts och luften fylldes av ballonger. Röda, blå och vita. Ljudet kom tillbaka:
Let`s get the hell out of here! (Nu ger vi oss iväg!)
Ridå
Hundratals TV-skärmar visade människor från jordens alla länder. De dansade, sjöng och var glada, mycket färgglatt, i regnbågens färger.
Sedan vaknade jag till den här mardrömmen.