Krönika
Liberalerna gillas för närvarande av 3,4 procent av väljarna. Det är inte jättemånga så man får förmoda att L jobbar stenhårt på att kunna svinga sig upp till åtminstone 4 procent. Det är inte heller jättemånga, i alla fall inte om man jämför med hur många som gillar facket. De 14 förbund som tillhör LO har 1 500 000 medlemmar och det är väldigt många fler än de cirka 350 000 som röstade på L i senaste valet. Sedan dess har L jobbat sig ner en bit till i väljaropinionen.
Det går förstås inte att jämföra L med LO som varken är något riksdagsparti eller samarbetsparti till S.
Men nu hoppas L att LO består av förnuftiga människor som förstår att man inte kan få allt. Det borde inte vara så svårt för LO att offra lite anställningstrygghet, det viktigaste är att kunna ge och ta utan att haka upp sig på vad man får för det man ger bort.
För egen del tänker L ”inte backa en sekund” enligt Nyamko Sabuni som anser att LAS-utredningen ska bli lag nu när LO är så omöjlig. Det verkar dock vara ett lite mera osäkert uttalande sedan det framkommit att alla i L inte tycker att man behöver vara så sekundsnabb.
Om man som L måste öka antalet som gillar en så verkar det vara en ytterst märklig idé att satsa på minskad anställningstrygghet.
Precis lika tveksamt är det att försöka locka över några av landets 3 miljoner hyresgäster med löfte om att höja deras hyra och försvaga deras förhandlingsrätt.
För övrigt har Hyresgästföreningen fler medlemmar än L har väljare.
L verkar nu ha insett att höjda hyror inte är ett recept på något annat än fortsatt hög bostadsbrist och ett alltför lågt byggande. De lanserar därför ett förslag om ”en social boendeform där kommunerna kan omvandla kommunala hyresrätter till behovsbostäder som förmedlas till de mest behövande.”
Enligt L är detta den största reform som lanserats sedan allmännyttan kom till.
Med behovsbostäder menas inte bostäder som ska ges till de som har behov av en bostad. För då handlar det nästan om en hel generation unga människor och hundratusentals andra som idag står utan en egen bostad.
En ”behovsbostad” kommer man att få ha under fem år, det går inte att byta den och hyran ska följa ett lämpligt index.
Vad som händer efter fem år eller vad som är ett lämpligt index framgår inte.
Och det finns inget som tyder på att bostadsbristen är mindre om fem år, tvärtom.
Detta förslag har ingen som helst likhet med vad allmännyttan har betytt för byggandet och boendet. Det är ett förslag i uppgivenhetens tecken och ett steg på väg mot den typ av socialbostäder som finns i resten av Europa och som inget parti hittills har velat ha. Fram till nu.