Krönika
Valet i USA är en storslagen realityshow. Med skräckblandad förtjusning har vi kunnat beskåda den demokratiska härdsmältan i USA. Om det som sker i verkliga livet i USA istället hade utspelat sig i en serie på Netflix så hade förmodligen manuset ansetts vara helt bort i tok. Så det känns tryggt att veta att det riksdags-och regionval som väntar oss den 11 september 2022 kommer att vara en tämligen tråkig tillställning.
Vi upprörs över att Stefan Löfven blivit påkommen med att handla i en uraffär men vi kommer inte att få höra honom likt Donald Trump ringa upp en valförrättare och be hen trolla fram några valsedlar som ändrar valutgången.
Någon rafflande thriller med anklagelser om röstfusk eller påståenden om att något parti stulit valet kommer det inte att bli.
Under lång tid framöver kommer vi att jaga syndabockar och vrida och vända på frågan om vem som bär skuld för de misslyckanden som följt i virusets spår. Men nu när vi ska hålla oss hemma så kan vi som omväxling till alla dramer som utspelar sig runt om i världen passa på att fundera över vilka vi ska ge makt vid nästa val.
Just därför är det ett perfekt läge nu att fundera på hur fördelningen av makt och ansvar egentligen ser ut. Sverige har en komplicerad demokratisk uppbyggnad. Det krävs en hel del jobb för att reda ut vilka frågor riksdagen, kommunen eller regionerna ansvarar för och vilka de inte ansvarar för.
Vi får exempelvis tre eller som på Gotland två valsedlar varje gång vi röstar.
Så i valet 2018 använde du en av dem för att bestämma vilket parti som var mest lämpat att sköta äldreomsorgen, skolan, sjukvården och kollektivtrafiken på Gotland.
Det ansvaret har regionen oavsett om det är pandemi eller inte.
Av debatten att döma verkar en del tro att det fanns en röstsedel där man kunde rösta för att regeringen skulle sköta äldreomsorgen på Gotland. Men ministrarna i regeringen får inte lägga sig i frågor som kommuner och regioner äger. Gör de det blir de omedelbart anmälda till konstitutionsutskottet som kan pricka de för ministerstyre.
Men att skylla ifrån sig och hänvisa till regeringsformen går inte hem. På något sätt tvingas regeringen agera när det blir riktigt illa ställt. Annars får de stå där och skämmas när media trycker på.
Så regering och riksdag uppfinner olika sätt att ingripa genom extra miljarder till sjukvården, äldreomsorgen och skolan för att vi ska klara välfärden.
Men det förändrar inte ansvaret.
Lite studier i svensk statsförvaltning är inte i vägen när vi ska rösta.