Krönika
Under parollen politiken behöver förnyas och de unga måste ta plats i beslutsrummen blev jag riksdagsledamot när jag var 25 år. Därefter har jag precis som många andra passerat perioden ”kvinnor kan” genom att bland annat väljas till olika poster dit män tidigare inkvoterats av sina likar. Allt gick bra, inga farhågor besannades och samhället visades sig stå pall även för denna nyordning. Inte heller den kvinnliga rösträtten fick ju trots alla varningar samhället att kapsejsa.
Kvinnor visade sig vara dugliga beslutsfattare och välfärden byggdes ut också på barns och kvinnors villkor.
Nu har jag och alla andra 40-talister tagit ett nytt kliv i ”karriären”. Vi ingår nu i en riskgrupp som saknar politiskt inflytande. Gruppen består av alla som är över 70 år, cirka 1,6 miljoner människor. Vi kallas också 70-plussare vilket väl får ses som ren ironi, vi brukar inte anses ha så särskilt många pluspoäng. Särskild hänsyn ska visas gruppmedlemmarna, det vill säga man ska helst undvika oss.
Det är givetvis helt korrekt ur ett smittskyddsperspektiv, men denna rekommendation ska inte gälla i politiken trots att det verkar så.
Bara 6 av 349 riksdagsledamöter är över 65 år. Om det skulle vara någorlunda ordning på representationen borde det finnas cirka 90 ”riskpersoner” i riksdagen. Den syn på äldre som är förhärskande i Sverige leder till att man emellanåt behandlas lite milt överseende. När man lyckats ta sig fram till exempelvis en IT-support så talar de ofta till en som vore man ett barn.
Vi har ju inte precis varit inlåsta sedan internet tog över världen och väldigt många av oss har haft mobiltelefon och jobbat med datorer i en herrans massa år.
Det är inte särskilt ofta, det vill säga nästan aldrig, man är avundsjuk på USA. Men det är inte utan att man imponeras av deras brist på åldersfixering. En massa 70–80-åringar tar sig till de allra viktigaste posterna utan att någon, förutom vi, höjer på ögonbrynen.
När vi är färdigvaccinerade och frisläppta är det dags för perioden ”riskgruppen kan ”. Det ser tyvärr ut att även denna gång kräva en långsiktig strategi om vi ska få något politiskt inflytande att tala om.
Man brukar ofta höra politiker säga, som en liten klapp på huvudet, att ”de äldre som byggt samhället” ska ha rätt till än det ena än det andra.
Men vem har sagt att vi har någon lust att vika ner oss och överlåta samhällsbyggandet till de som är minus 70?
Politiken behöver förnyas och 70-plussarna måste ta plats i beslutsrummen.
För det är helt enkelt korkat att inte ta tillvara de kunskaper och erfarenheter som människor över 70 har.