Krönika
Det går inte något vidare för Liberalerna. De faller tungt i opinionen och kommer allt längre bort från en plats i riksdagen.
Hur kunde det gå så illa för ett parti som under lång tid har varit det största borgerliga partiet? Det enkla svaret är väl att de gått vilse. När människor får frågan om vad L står för och vilken fråga de förknippar med L så är svaret oftast att de inte har något svar på det.
Skolfrågan som tidigare varit en paradgren för L verkar den förre partiledaren Jan Björklund ha tagit med sig till Rom där han numera är ambassadör.
Numera är L mest känt för sina interna bråk som man gärna luftar offentligt. Den ena gruppen L-företrädare skriver upprop om att L måste lämna januarisamarbetet. Den andra gruppen menar att man ska stå vid sitt ord och stanna kvar. Nyamko Sabuni säger att L i god tid före valet kommer att meddela om de ska satsa på Löfven eller Kristersson.
De som känner för att stödja L har alltså ingen susning om vad L är för slags parti vare sig nu eller i framtiden. Liberalernas kommunikationsstrategi är en ren katastrof, men inte mig emot.
L har lyckats pricka in alla de frågor väljarna är mest motståndare till:
Den folkliga opinionen mot vinster i välfärden är stark liksom avskaffandet av värnskatten. Bara 23 procent av väljarna tycker att förslaget om marknadshyror är bra. Dessutom tycker 97 procent av S väljarna att det är ett dåligt förslag.
Gapet mellan väljarna och den politik L står för är bråddjup.
Trots sin svaga väljarbas har de orsakat stor politisk skada. Innan L eventuellt överger Löfven så har de lyckats få igenom avskaffandet av värnskatten, utredningar om att införa marknadshyror samt förhindrat att något görs åt vinsterna i välfärd och skola. De har varit framgångsrika det får man ge dem.
Allt det L lyckats krama ur S är en politik som förvärrar segregation och ojämlikhet.
Med nöd och näppe har delar av fackföreningsrörelsen med begränsad framgång lyckats krångla sig ur januariavtalets hot mot anställningstryggheten.
Men den marknadsdrivna skolan lever i högönsklig välmåga i skydd av januariavtalet och de kan lugnt fortsätta kvittera ut höga vinster.
Om parterna på hyresmarknaden lyckas krångla sig ur skrivningarna i januariavtalet där höjda hyror är det enda receptet återstår att se. Då skulle ett beställningsverk från de privata fastighetsägarna falla, men med det grepp L har skaffat sig över regeringen så kan hyresgästerna mycket väl bli de stora förlorarna.
Något järngrepp om väljarna har inte L men de har tillsammans med C ändå lyckats ta strypgrepp på regeringen.