Krönika
(Texten kommer från Gotlands Folkblads ledarsida. Åsikterna är skribentens egna och speglar inte nödvändigtvis ledarsidans hållning)
Ännu en vecka går mot sitt slut och precis som de senaste finns fler frågor än svar. Den kris vi kastades in i på grund av corona har slagit brett och skoningslöst mot både enskilda, näringsliv och samhälle. Många sliter hårt, i synnerhet inom vård och omsorg. Vi ser inom näringslivet hur ovissheten kring framtiden och raset i efterfrågan resulterar i varsel, inställda satsningar och konkurser.
Sannolikt har Sverige inte befunnit sig i en större kris sedan andra världskriget. Det ropas på mer resurser från många håll. Auktionskammaren i riksdagen fortsätter och partierna försöker trumfa varandra med större belopp och mer omfattande stödåtgärder. Jag tror man behöver ha klart för sig att den här krisen kommer ha långvariga effekter på Sverige som land och svensk arbetsmarknad. Därför behöver vi också skapa förutsättningar för varaktighet i stödåtgärderna och insatserna snarare än att mäta dem på dess intensitet.
Det är också viktigt att ha klart för sig att de stödpaket som nu rullas ut är mer omfattande än vad de någonsin varit. Till dags datum ser kostnaderna för regeringens åtgärder ut att landa på svindlande 240 miljarder kronor. När Moderaterna ledde regeringen under finanskraschen 2008 var inställningen mer återhållsam. Korttidspermitteringen som varit enormt viktig nu avvisades då trots stor efterfrågan. Stödet till kommuner och regioner uteblev och arbetsmarknadsinsatser skars ner snarare än växlades upp. Regeringen Reinfeldt gjorde det då dyrare att vara med i a-kassan.
Vi socialdemokrater talar ofta om det starka samhället. Samhället som ser till att ingen lämnas efter, att alla ges förutsättningar att nå sina drömmar. Men det starka samhället är också ett samhälle som klarar kriser. Som har kapacitet, beredskap och sammanhållning. Länge har det talats om försvarsmakten som en sorts försäkring. En delvis rimlig liknelse som också kan appliceras på välfärden. Det hoppas jag att fler nu ser. Att för att kunna möta kriser som denna krävs att vi i ett normalläge har tillräckligt med sjuksköterskor, undersköterskor, läkare, skyddsmateriel, läkemedel och mycket annat att tillgå. Men då gäller det också att vi är beredda att finansiera detta även när vi inte står mitt i en pandemi. Precis som vi är när det gäller försvaret.
Varken försvarsmakten eller sjukvården och äldreomsorgen kan byggas upp mitt i en kris. Resurserna, kunskapen och förmågan måste finnas där innan, därför krävs det starka samhället. Därför måste vi ständigt värna välfärden. Jag ser fram emot den diskussionen när vi tagit oss igenom det här.