Debattserie
Del 3 av 3 i Hans Söderbergs debattserie om Demokratins skenbart enkla men svåra konst
De stora förändringar i den partipolitiska strukturen, som Piketty genom statistiska beräkningar funnit, är, att den socialistiska tanken, som från början främst var buren av arbetarklassen, att det förhållandet inte längre gäller. Under de senaste 30 åren har stora förändringar ägt rum, där den mer utbildade delen av befolkningen girerat vänsterut politiskt sett medan stora delar av den mindre utbildade delen sökt sig till konservativa eller populistiska partier, utan att riktigt ha förstått de mekanismer, som får dem att uppleva utanförskap, ojämlikhet och utsatthet. Utan att förstå sitt eget bästa har de kunnat exploateras av auktoritära ledare, som Trump, Orban med flera och för svenskt vidkommande, Åkesson.
Men motkrafterna representeras av tänkare och politiker som Thomas Piketty, Emmanuel Macron och amerikanen Bernie Sanders. Att den intellektuella eliten nu funnit skäl att föra en socialistiskt präglad rättvisepolitik är kanske vad Marx drömde om. Men att så inte blev fallet får inte förleda oss att tro att jämlikhetspolitik är omöjlig. Till detta kommer sedan New Green Deal som samlar stora skaror miljöaktivister som bekämpar de miljökonsekvenser som följer i globaliseringens spår.
Min tanke blir utifrån detta frågan om det är möjligt att forma en Eurosocialism, som grupp, inom Eu-parlamentet, där socialdemokrater, socialister, kommunister, miljöpartister och vissa liberala grupperingar, sådana som till exempel Marcrons La République En Marche! Även om Macron av många betraktas som liberal har han ändå sitt historiska ursprung i president Hollands socialistiska ministär som ekonomiminister. Hans val att lämna socialistlägret blev en politisk möjlighet att vinna presidentposten. Och han är en varm förespråkare för såväl europatanken som välfärdspolitiken.
Eurosocialism i inspirerande växelverkan med grupperingarna runt Sanders (inkluderande den växande miljörörelsen) talar för att det demokratiska partiet i USA i framtiden också kommer att präglas av en amerikansk form av ”deltagande socialism”. Framtiden kan inte tillhöra klanen Trump och den kristna högern. Och när väl signalerna kommer från USA och inte bara från Frankrike så talar mycket för att det politiska klimatet kan förändras i en önskvärd riktning, där deltagande socialism a´la Piketty kommer att bestämma mer rättvisa regler, nödvändiga för att kontrollera (demokratisera) marknad och kapitalism. Ojämlikhetens världsvida välde måste upphöra och ersättas med en demokratisk rättvise- och jämlikhetspolitik, sådant som varit socialdemokratins strävan under många år men som nu fått allt svårare att göra sig gällande. Men idealen lever, Piketty har givit dem ett konkret innehåll, som kan förverkligas. Det är min tro. Och det är min tro att en Eurosocialism är möjlig. Jag tror Palme skulle ha gillat den tanken.
Och frågan är också om vi längre ska finna oss i nationalekonomers monopol på ”expertis och analytisk kapacitet” frågar sig Piketty i avslutningen till sitt monumentalarbete, som fångar in alla samhällsvetenskaperna, de historiska erfarenheterna och tillåter sig djupläsa de tongivande litterära verken, för att förstå de socioekonomiska fenomenen. En sådan bred ansats gör hans grundliga analys av ojämlikhetens historia trovärdig. Den har inneburit att han själv tagit steget från liberalismen till socialismen. Där i gränslandet rör sig inte bara Piketty, utan också Macron och Sanders. Det känns ändå hoppfullt för framtiden. För den, bör ”den nya” socialdemokratin rusta sig med tankar och förslag hämtade från Thomas Pikettys arsenal.