Krönika
Snart fem år har nu gått sedan den stora vågen av flyktingar kom till vårt land. De välkomnades av Röda Korset och många enskilda som solidariskt ställde upp för dem. Det var ett engagemang som byggde på en djupare insikt om vilka fasor de nyanlända flytt ifrån. De skulle få en chans här.
Jag hade möjlighet att följa mottagandet av de flyktingar som kom till Gotland, särskilt i de södra delarna av ön. Jag blev djupt imponerad. Mottagandet präglades av genuin förståelse för de nyanländas verkliga behov. Många enskilda ställde upp, jobb fixades och vänskapsband knöts. Gotland blev ett föredöme.
Men att det var så många som 160 000 flyktingar som anlände till Sverige hösten 2015 skapade som bekant djupare problem i flera andra kommuner. Reglerna för asyl skärptes och tidigare bestämmelser gavs en mer restriktiv tolkning. Detta drabbade också en del av de flyktingar som kommit till Gotland vars ansökningar nu avslogs.
Men den egentliga situationen har förändrats under de gångna åren. Antalet asylsökande som kommit till Sverige på senare tid är mycket lägre och utgör definitivt inte någon orimlig belastning för våra myndigheter. Men den restriktiva hanteringen av flyktingarnas ansökningar fortsätter likafullt.
Ett exempel beskrevs nyligen i denna tidning. Hassan Alarfi som flytt undan det ohyggliga ISIS-våldet i Syrien fick tidigare i år avslag på sin ansökan om permanent uppehållstillstånd. Detta trots att hans yngre bror och bägge föräldrar beviljats sådant tillstånd.
Hassan ansågs inte kunna försörja sig själv, trots att han har en sammanlagd inkomst från Gulf-macken i Burgsvik och arbete vid hemtjänsten som klart överskred det som var gränsen enligt migrationsverkets regler. Han fälldes på att han bor hos sina föräldrar i Visby där hyreskontraktet står i pappans namn. Det var detta som migrationsverket bedömde som ett hot mot hans möjlighet att försörja sig i framtiden. Därför skulle hans närvaro här vara villkorlig.
Detta orimliga beslut borde diskuteras. De flyktingar som nu bott här i närmare fem år, som flytt undan en överhängande risk att drabbas av krigsvåld, som lärt sig svenska och som uppenbart är en tillgång i det svenska samhället – det är helt enkelt inte acceptabelt att en sådan person utsätts för den oro som det betyder när man får beskedet att man kanske inte får stanna.
Vi borde inse att det verkliga problemet i flyktingpolitiken nu är integrationen, att säkerställa att de som med asylrättens stöd finns i vårt land också bör ha en möjlighet att komma in i det svenska samhället.
Beslut av det slag som fälldes mot Hassan riskerar helt klart att försvåra integrationen för de personer som haft all rätt att söka skydd här. De har också en moralisk rätt att få känna att det mottagande de fick vid ankomsten till Sverige – och i hans fall också till Gotland – innebar ett verkligt och hållbart välkomnande.
I Hassans fall är det solklart att han är mer än välkommen bland gotlänningar. Det är trist att migrationsverket genom byråkratiskt övernit skapar osäkerhet om han får stanna här tillsammans med sina gotländska vänner – och sin mamma, pappa och bror. Ja, det är pinsamt.