Krönika
Den här veckan har präglats av mordet på Olof Palme. Förväntningarna på åklagarens presskonferens var kanske högt ställda. Det har gått lång tid sedan mordet och nya bevis blir allt svårare att hitta. Givet förväntningarna infann sig därför en viss besvikelse över att fler frågetecken inte rätades ut.
Olof Palme var ju dock inte främst offret eller den mördade statsministern. Palme var statsministern som tog Sverige ut i världen och världen in i Sverige. Under hans ledning fick Sverige en framträdande roll i kampen för fred, för nedrustning och mot kärnvapen.
Inrikespolitiskt var Palme ett drivhus för drömmar. Hos honom och hos många med honom fanns den obändiga tron på att politiken var möjlig. Att samhället gick att förändra. Ett av Palmes många odödliga citat är att ”samhället, det är vi, om något är fel på det kan vi förändra det”. En övertygelse som alltjämt lever i Socialdemokratin och i mig. Men det är inte enbart genom beslut i våra parlamentariska församlingar vi kan förändra samhället. Det kräver ett genomgripande engagemang från många krafter och från betydligt fler än de få folkvalda som finns och sliter runtom i landet.
På Palmes tid fanns ett stort engagemang för förändring. För ökad jämlikhet, jämställdhet och rättvisa i Sverige och världen. En av politikens viktigaste uppgifter i dag är att blåsa liv i det engagemanget och återvinna tron på att politikens kraft är möjlig. Att vi tillsammans kan åstadkomma förändring.
Palme såg dagens utmaningar redan då. Klimatet och miljön, kärnvapenhotet, ojämlikheten och otryggheten. Han var en pionjär och en visionär. Stridbar i sin övertygelse spirade också hatet mot honom. Samma livsfarliga spiral ser vi idag med en avhumanisering och en flodvåg av hat i sociala medier och så kallade alternativmedier. Jag tror vi ska vara mer varsamma med den politiska debatten och det offentliga samtalet än vad som är fallet nu. I veckan sattes nya lågvattenmärken från den yttersta högern i Sveriges riksdag i from av Ebba Buschs och Jimmie Åkessons uttalanden.
Nästan uteslutande är de jag träffar i politiken, oavsett politisk hemvist, hederliga, rättskaffens människor som vill sina medmänniskors bästa. Några av dem har jag grundläggande meningsskiljaktigheter med. Vi delar helt enkelt inte bilden av hur samhället bör vara organiserat. Det gör varken dem eller mig till personer värda missaktning, hot eller hat. Vi som är politiker bär en skyldighet att ständigt påminna oss och andra om detta.