Krönika
I onsdagens ledare (5/8) ser Erik Fransson den stora smittspridningen på äldreboendena som en följd av försämrade arbetsvillkor. Något som knappast kan bestridas. Han för resonemanget vidare till en viktig slutsats om att välfärden satts på undantag de senaste 30 åren, det vill säga tiden efter 1980, som föregicks av de socialdemokratiska guldåren 1950- 1980.
Under denna socialdemokratiska tid drevs en reformpolitik under parollen ”ökad jämlikhet” på alla politikområden inkluderande sociala reformer, minskade löneklyftor, förbättrade arbetsvillkor och med det fantastiska resultatet att samhället som helhet blev rikare. Utan att avskaffa privategendom eller kapitalism förmådde den socialdemokratiska politiken utveckla ett välfärdssamhälle som närmade sig utopiska mål om rättvisa.
Men det jämlika samhället nådde inte ända fram. Ökat deltagande i beslutsprocesserna gällande ekonomin genom en procedur avsedd att bygga på maktdelning genom löntagarfonder kunde aldrig förverkligas. Ojämlikhetens alla försvarare och pådrivare i konservativa och liberala partier drev frågorna om frihandel, kapitalets fria rörlighet och egendomsheligheten i ett nyliberalt system, som dominerat politiken från 1980-talet fram till i dag.
Detta system lyckades med det som det socialdemokratiska systemet misslyckades med, nämligen att utvecklas till ett globalt handelssystem, som den franske forskaren Thomas Piketty kallar ”ojämlikhetssystemet”. Ett system som dominerat världen, historien igenom, med bara några få undantag då principen om social och ekonomisk rättvisa har kunnat göra sig gällande. Som till exempel, den franska revolutionen under parollen ”frihet, jämlikhet och broderskap” utifrån upplysningens idéarv, som alltjämt har någonting viktigt att säga oss. Precis som Marx teser, om rättvisa sociala och ekonomiska villkor för den stora arbetsklassen, har det. Det katastrofala resultatet för Marx tankar, när de prövades i den kommunistiska praktiken, har tyvärr stängt dörren för viktiga insikter om att den ekonomiska politiken måste ”planeras” på bästa sätt för alla och för miljöns skull måste vi tillägga i dag.
Det är inte uteslutet att Thomas Pikettys gedigna forskning sammanställd i ”Kapitalet och ideologin” kan komma att spela samma genomgripande roll för att skapa det rättvisa samhället, som någonsin föresvävade den franska revolutionens män och Marx. Under en kort socialdemokratisk era 1950-1980 var vi på väg mot målet ”rättvisa”. Att Pikettys tankar om att återuppväcka en social demokrati, som också Håkan Juholt drömde om och Per Molander nu ger uttryck för som jämlikhetsutredare, är hoppfullt. Kanske kan ”den nya” socialdemokratin träda fram. Den är efterlängtad. Att köra vidare med januaripartierna är inte framtidens politiska väg.
Efter att ha ägnat sommarmånader - under intryck av pandemins plågsamma förlopp och allmän politisk/demokratisk förvirring inför våra gigantiska framtida problem – har läsningen av Pikettys ödmjuka tonfall, när han inbjuder alla till den nödvändiga diskussionen om vår framtid, känts inte bara uppmuntrande utan nödvändig. Den vädjar både till känslor och förnuft. Och det är väl så vi vill ha det. Lägg därtill Molanders slutsatser om jämlikhetens nödvändighet så känns det riktigt bra, trots de dystra tiderna. Till allt detta får vi anledning att återkomma.