Krönika
På en gymnasiefest för många år sedan träffade jag en amerikan som var på långvarigt besök i Europa och Sverige. Hela vänsterarmen var full av tatuerade anarkistmärken. Vi kom att prata ganska mycket politik den kvällen.
Han längtade efter en värld fri från lagar och hierarkier. Inte för att han trodde att världen skulle bli bättre utan för att det skulle bli kaos och den starkes rätt skulle råda.
Jag kom att tänka på honom efter att under en tid ha noterat sverigedemokraternas allt mer hätska utfall mot framförallt FN men också EU.
Dag Hammarskjöld, FNs generalsekreterare, uttalade under sin tid att organisationen inte bildades för att ta oss till paradiset utan för att rädda oss från helvetet.
Efter två ödeläggande världskrig som var kulmen på tusen år av krig, inte minst på vår kontinent, bestämde man sig att återväcka tanken på ett ordnat internationellt samarbete som skulle präglas av samarbete och samtal istället för den starkes rätt.
Bara några år därefter togs också de första stapplande stegen till den europeiska unionen, även det från början ett samarbete för att undvika krigets fasor snarare än att fördjupat samarbete på alla de områden vi ser idag och som lett till ett ekonomiskt välstånd världen aldrig sett maken till tidigare.
Dessa båda är samarbeten som visat sig innehålla viktiga komponenter för att precis som Hammarskjöld uttryckte det, rädda oss från helvetet.
Är de perfekta? Nej, självklart inte. Det finns gott om utrymme för kritik och reformering av båda organisationerna. Är principen om att vi tillsammans måste lösa gemensamma problem alltjämt god? På den frågan är svaret definitivt ja.
För att värna demokratin och för att leva tillsammans i fred krävs med Madeleine Albrights ord att vi ”lyssnar och inte bara talar, kompromissar och inte bara ställer krav samt visar respekt för andra människors rättigheter, även när det inte direkt gynnar oss själva”.
Det är kring dessa principer Sveriges engagemang i både FN och EU kretsat. Genom en internationell ordning som premierar samarbete före konkurrens och det gemensammas bästa framför den enskildes framgång kan vi också klara de utmaningar vår värld har framför sig.
Vi lever i en värld full av motsägelser, av ödesmättade frågor och av förhoppningar. Vår bästa chans att möta dessa är tillsammans. Ödmjuka men målmedvetna inför uppgiften behöver vi se, att drömmen om den starkes rätt som fått luft i samhällsdebatten är en återvändsgränd och att vårt engagemang i internationella forum kanske inte tar oss till paradiset, men det kan rädda oss från helvetet.