Krönika
KD vill ta ytterligare steg i jämställdhetsarbetet men de vill inte kalla sig feminister. Det tyder på stor självinsikt. Enligt KD har feminister varken fötterna på jorden eller sunt förnuft. KD vill därför ”fokusera på verklighetens kvinnor och deras problem” så att det blir slut på den politik som bara riktar sig till kvinnor som lever utanför den verkliga verkligheten.
På den tiden Göran Hägglund var partiledare i KD hade de en bredare ansats, man skulle inrikta sig på ”verklighetens folk”. KD har därefter haft problem med att skilja ut de verkliga människorna från de mera overkliga. Nu är det ”kvinnor som är sjukskrivna, utsatta för våld eller är rädda inför sin förlossning och som inte bryr sig om kvoterade bolagsstyrelser eller menskonst” som KD ska slåss för.
Det kan väl mycket väl vara så att det inte är just sammansättningen av bolagsstyrelser som man tänker på när man ska föda barn, är sjuk eller är utsatt för våld. Men de flesta kvinnor vet att utan kamp på alla samhällsnivåer så hade inte våldtäkt inom äktenskapet varit kriminaliserat, vi hade inte haft en föräldraförsäkring i toppklass, barnaga hade varit tillåtet, vi hade inte haft en allmän barnomsorg, inte rätt till abort, ingen sexköpslag och ingen samtyckeslag.
Antagligen har de flesta också en dimmig uppfattning om vad som menas med menskonst. Det är ett begrepp som KD och SD svänger sig med som man inte förstår ens när man är fullt frisk, inte ska föda barn eller riskerar att utsättas för våld. Det är nog troligare att kvinnor tänker mer på sammansättningen av bolagsstyrelser än på menskonst.
Enligt KD ska staten inte lägga sig i människors liv, istället ska kärnfamiljen samlas runt köksbordet och avgöra vem som ska arbeta, studera eller ta hand om hushållssysslorna. Män har alltid kunnat arbeta, de har inte har behövt bekymra sig över om det fanns någon barnomsorg eller inte. Barnomsorgen har suttit på en köksstol bredvid och hon tog sig inte därifrån hur mycket hon än argumenterade.
Tack vare alla de reformer som kvinnor har slagits för i årtionden så har kvinnors möjligheter och valfrihet ökat.
Ingenting av detta hade hänt om staten hade hållit sig borta och lämnat kvinnorna kvar vid köksborden.
Vad KD än säger så levde och lever kvinnor i en verklighet som håller dem tillbaka.
Varje gång man tror att vi har tagit rejäla kliv framåt så dyker KD upp ivrigt påhejade av SD och föreslår att kvinnorna ska flyttas till köksregionerna igen.
Det går inte att slappna av, bakåtsträvarna lurar ständigt runt hörnet.