Krönika
Medan pandemin drar fram i vågor över olika landsdelar pågår vardagslivet. Livet pågår hela tiden bredvid med eller utan corona och det livet innehåller olyckor på arbetet och på våra vägar. Hjärtstillestånd och cancer. Ögonkliniken har fortsatt patienter, fotvården också. Diabetes uppstår. Ja, vad uppstår inte i vardagen som en och annan måste leva med. Hjärtat, hjärnan och cancer måste vårdas. Antingen lever man vidare eller så slutar hjärtat att slå. Men många är vi som måste till sjukhuset och vården måste rulla på när livet, olyckor och sjukdomar går på.
Jag skulle önska att Mats-Ola Rödén (L) tvangs in i vården några dagar, genom korridorer, i väntan bland flera i en väntsal eller korridor med många hopkörda specialiteter och mycket lite syre. Stolar upptagna av diabetes och hjärtpatienter, bröstvård och och och… medan Inger Harlevi (M) står utanför och ropar på sommargäster och klirr i kassan.
Det är dags att politiker ser verkligheten i ögat. Hur skyddsmask och visir för att inte tala om handskar inte används som borde finnas och användas i alla lägen.
Vem spritar stolar i väntrum efter varje patient? Naturligtvis ingen. Och varför skulle man göra det?
När jag gick till ögonkliniken för spruta i mitten på april, kändes sjukhuset tomt och öde. Ingen sköterska bar handskar men måste ändå bedöva mitt öga innan injektion i ögongloben. Bara doktorn i operationsrummet hade munskydd, men det har de alltid vid ingreppet. När jag efter 1 års väntetid ringer till hörselcentralen för att få besked om utlovad hörapparat, får jag veta att de tagit alla i kön fyllda före 70, eftersom den korridor de vistas i har flera specialiteter. Det är mycket folk och jag tillhör riskgrupp. Men ingen hör av sig om jag trots allt vill ha hörapparat medan jag lever och vill ta risken.
I stället far jag in med maken till röntgen, ingen personal har munskydd. De sista två veckorna har jag farit fram och tillbaka till ett sjukhus som plötsligt är befolkat på nytt och man måste vistas i korridorer med människor och deras familjer utan luftcirkulation. Inspekteras i ett pyttelitet undersökningsrum med tre personal, ett skrivbord en undersökningsbänk och två stolar. Två av tre har visir men inget munskydd, handskar hade jag. Makens lilla elmoppe fick inte plats, bara allas våra vänliga hjärtan trängdes i ett syrefritt rum för ett svårt besked och kommande operation. Så tydlig blir bilden av en enda röra i sjukdomstider och ingen ansvarig som styr upp. Ja vem har huvudansvaret för vårt lilla sjukhus? Vem har ansvar för tryggheten i vardagslivets svåra stunder? Måste vi åka till sjukhuset för att smittas av corona, undrar inte bara jag?